Mikrogravitation

Att vara tyngdlös är att vara i fritt fall

Trettio mil ovanför oss, där astronauter svävar omkring tyngdlösa, är jordens gravitationsfält i själva verket bara 10 % svagare än på jordytan. I princip kan man lika väl bli tyngdlös nere vid markytan.

Publicerad

2018-03-14

Faktagranskad av:

Kristine Dannenberg, handläggare

Dela artikel:

Det enklaste sättet att uppleva tyngdlöshet på jorden är att fritt falla ner mot marken, exempelvis från ett högt torn. Attraktionen Fritt fall på Gröna Lund ger på detta sätt omkring tre sekunders tyngdlöshet. Därefter blir det desto större G-krafter för uppbromsningen innan man når marken. Det finns också speciella falltorn där forskare låter sina experiment falla ner på liknande sätt, t.ex. falltornet i Bremen där man kan uppnå 4-9 sekunders tyngdlöshet.

Parabolflygningar ger tyngdlöshet

En annan metod är att låta ett flygplan stiga snabbt och sedan följa den bana som ett fritt fallande föremål skulle följa. En sådan parabolflygning ger vanligtvis upp till 20 sekunders tyngdlöshet, vilken följs av omkring 2G då planet tas upp ur en dykning. Den europeiska rymdorganisationen Esa använder ett specialanpassat Airbus-flygplan för denna typ av experiment. ”Kastbanor” liknande parabolflygningar byggs in i större berg- och dalbanor, men den tid då man är tyngdlös är då mycket kort.

Mikrogravitation med sondraket

Från rymdbasen Esrange utanför Kiruna skjuts sondraketer upp och når som mest ca 900 km höjd över jordytan för att sedan fall fritt mot marken. På så sätt får man 6-12 minuters tyngdlöshet. Experimentutrustningen landar med en fallskärm för att kunna analyseras och kan i många fall återanvändas.

Vill man ha riktigt långvarig tyngdlöshet måste man upp i en satellitbana kring jorden. Den bästa miljön för experiment i tyngdlöshet finns på obemannade satelliter. Om ett experimentet placeras ombord på en bemannad rymdstation kan astronauterna sköta om det i rymden, men deras rörelser ombord kan orsaka vibrationer som kan störa känsliga experiment.