Astronauten Jim Irwin från Apollo 15 använder en skopa för att samla jordprover från månens yta.
När människor för första gången satte foten på månen 1969 genomfördes tester på månsanden. De visade inga tecken på vatten, och forskarna drog slutsatsen att månens yta var helt torr. Där hade de fel.
År 2018 bekräftades det att det finns vatten på månens skuggiga regioner, och år 2020 konfirmerade data från NASA:s mission SOFIA att det också finns vatten på de solbelysta områdena på månen.
Men det rör sig inte om några sjöar eller ringlande floder. Vattnet på månen är bundet som vattenmolekyler i månens regolit, som är en typ av vulkaniskt glas. Man tror också att det kan finnas plattor av vattenis strax under månens yta.
Det kan till och med finnas is på månens yta, i kratrar vid månens två poler. Dessa platser ligger konstant i skugga från solen, vilket förhindrar isen från att omvandlas till gasform i solens värme.
Vart detta vatten kommit ifrån är dock fortfarande något av ett mysterium. Men nu visar ny forskning på en intressant, och till synes osannolik källa till allt vatten, nämligen vulkaner.
Månens heta bakgrund
Månen verkar väldigt lugn idag, men en gång i tiden var det en het plats. De mörka fläckar som syns när man tittar på fullmånen är stora slätter av vulkanisk sten. De uppstod under en vulkaniskt aktiv period av månens historia, som varade från 4,2 fram till 1 miljard år sedan.
Idag är Jupiters måne Io den mest vulkaniska himlakroppen i vårt solsystem, med sina 400 kända vulkaner. Under månens vulkaniska period fanns där tiotusentals vulkaner som spottade ut lava, och gjorde ytan till ett vulkaniskt landskap.
Dessa många vulkaner släppte ut enorma moln av gaser, bestående främst av kolmonoxid och vattenånga. Dessa moln kan också ha bildat en tunn, tillfällig atmosfär runt månen som senare försvann ut i rymden.
Mysteriet löst?
En ny studie ledd av planetforskaren Andrew Wilcoski från University of Colorado Boulder i Colorado, USA, tror att denna tillfälliga atmosfär kan ha möjliggjort för delar av de vulkaniska vattenångorna att lägga sig som frost på månens yta.
I studien har forskarteamet ställt upp modeller baserat på en genomsnittlig massiv utbrottshastighet, en gång vart 22 000:e år. De studerade sedan hur snabbt de vulkaniska gaserna försvann ut i rymden, jämfört med hur mycket som kondenserades, frös och sedan lade sig på månens yta.
De upptäckte att det tog ett tag för gaserna som bildade den tunna atmosfären att försvinna ut i rymden, ungefär 1 000 år. Under den perioden lade sig runt 15 procent, motsvarande 8,2 kvadriljoner kilo, av vattnet som en frost på månens nattsida. En del av frosten omvandlades över tid till gasform i solens ljus, under loppet av miljarder år. Men en tillräckligt stor del av vattnet kan ha klarat sig för att utgöra en stor andel av den is som finns på månen idag.
Det innebär tyvärr inte att vattnet kommer bli lätt att lokalisera. Delar av isen kan vara begravd flera meter under månens yta. Men visst vatten kan också ha interagerat med andra mineraler på månens yta, eller fångats i vulkaniskt glas som sedan smält igen vid meteoritnedslag.
Sådana bevis på tidigare vatten har redan hittats på månen, vilket ger oss en utgångspunkt för vart vi ska fortsätta leta efter den vulkaniska månfrosten.
