Rymdsonden Cassini går nu in i sina sista dagar av arbete runt gasjätten Saturnus och dess isiga månar. I 20 år har sonden färdats i rymden och i 13 år har den samlat in värdefull information som gett oss mycket ny kunskap.
Jan-Erik Wahlund, forskare på Institutet för rymdfysik, har jobbat med Cassini i 27 år. För honom har projektet varit väldigt betydelsefullt och viktitg under åren. Han ser tillbaka på några milstolpar som lite extra minnesvärda. En av dem är när Cassini 2004 skulle åka in under Saturnus ringar för allra första gången. Han satt på natten och följde flygningen via nätet. Det var stort när beskedet kom om att det lyckats och att Cassini passerat så gott som exakt där man beräknat (så när som på 50 millisekunders felräkning i kursen, vilket inte är någon felräkning att tala om).
Han minns också när Cassini kom fram till Saturnus isiga måne Titan. Man visste att Titan var täckt av en rödbrun dimma efter en snabb förbiflygning av rymdsonden Voyager flera år tidigare. Man hade därför aldrig kunnat se månens yta. Men med Cassini och instrumenten ombord kunde man för första gången se genom dimman när man åkte förbi i oktober 2004. Jan-Erik och de andra forskarna som har instrument ombord följde spänt förbiflygningen. Till slut började det komma in data som visade att Titan har både hav, floder och moln. Att vara en av dem som först fick se detta var riktigt stort, beskriver Jan-Erik. Man lyckades senare, år 2005, landa på månen Titan genom att lösgöra rymdfarkosten Huygens från Cassini.
Här kan du se en tidigare intervju med Jan-Erik, där han berättar med om sitt arbete ned Cassini.
Följ med oss när vi i morgon och på fredag berättar om Cassinis allra sista dramatiska manöver, vad missionen lärt oss och hur den inspirerat framtida rymdmissioner.
