Inom astronomin handlar allt om att se bakåt i tiden. Genom att observera ljus som färdats genom rymden för att nå oss här på jorden ser vi galaxer, stjärnor och planeter som de såg ut när ljuset från dem började sin färd mot oss. Ljuspartiklarna ger oss kontinuerliga ögonblicksbilder men i och med de enorma avstånden i universum tar det väldigt lång tid för oss att uppfatta dem. Lite som ett otroligt långsamt fotolabb. När Hubble exempelvis fotograferar galaxen NGC 3972 (i stjärnbilden Stora björnen) får vi ett foto som visar hur galaxen såg ut för 65 miljoner år sedan, eftersom den befinner sig 65 miljoner ljusår från jorden. Hade vi istället befunnit oss på en planet någonstans i NGC 3972 och tittat tillbaka på jorden hade vi sett en planet fylld med dinosaurier. Ett annat exempel är att slocknar solen vet vi det först åtta minuter senare eftersom det är så lång tid det tar för solljuset att nå oss.
För arkeologer, ekologer, historiker och andra forskare som har vår planet och vår kultur som forskningsområde hade det varit ett ovärderligt verktyg att kunna se tillbaka på jorden och observera hur den såg ut förr i tiden. Tänk att kunna observera de gamla egyptierna, se kontinentalplattorna röra sig över årsmiljonerna eller bara se de sovjetiska styrkorna mobilisera sig under kalla kriget. De forna egyptierna är utom räckhåll men sedan mitten av 1990 talet har forskare faktiskt kunnat se tillbaka i historien på en planet som den såg ut mellan åren 1960 till 1972.
USA tog till alla medel för att spionera på Sovjet under kalla kriget, det var säkerligen ömsesidigt. Ett av de många spionprogrammen hade kodnamnet Corona, ett mycket hemligt satellitprogram med syfte att från rymden komma in bakom fiendens linjer. Över 800 000 fotografier med en upplösning på som bäst 2 meter per pixel togs över en period av 12 år. Satelliterna sköts upp i omloppsbana och hade analoga kameror och film som de senare släppte ner mot jorden. Där plockades de upp i luften av flygplan innan de hann nå marken. Man lyckades kartlägga missilbaser, testområden, ubåtshamnar, flygplansfabriker, flygbaser och luftvärn, men helt ovetandes skapade man samtidigt ett fotominne av en värld innan den moderna jordobservationsteknologin.
Idag skapas ofattbara mängder rymddata varje dag. Bara de europeiska jordobservationssatelliterna i Copernicus-programmet genererar över tio terabyte data per dag. Därtill tillkommer flera andra öppna rymddatakällor som exempelvis Terra, Aqua, och Landsat. Allt är inte fotografier och alla fotografier har inte samma upplösning som Coronasatelliterna men det är ingen överdrift att säga att vi har ganska bra koll på vår planets välmående på en daglig basis. Dessa satelliter har dock som mest varit i omloppsbana i fyrtio år, jordobservationsdata innan dess är baserade på marknära instrument. I och med att Corona i mitten av 90-talet öppnades upp för allmänheten av den amerikanska staten gav således forskarna en potentiell liten guldgruva av data.
Coronafotografierna har bara de senaste två åren använts av forskare för att spåra bergsglaciärrörelser i Centralasien, strandförändringar i Saudiarabien, waditräd i östra egyptiska öknar, arkeologisk forskning i mellanöstern och minskade isar i Peru. Data har även använts av ekologer för att upptäcka att skogsområden i Rumänien man trodde var urgamla i själva verket inte varit äldre än 70 år på grund av illegal mänsklig skövling.
Årliga förändringar i exempelvis sjöars vattenstånd, isars utbredning eller torka gör att det går att skapa bättre modeller för att simulera prognoser för framtiden. Genom att observera förändringar i vår miljö över längre tidserier kan vi säkrare förutspå vad vi har att vänta framöver. Att vi idag har så många instrument för att mäta jordens tillstånd kommer i framtiden vara ovärderligt då allt vi gör som art lämnar fotspår i jordens ekosystem. Vi vet redan hur vår nutida Corona påverkar exempelvis våra utsläppsmängder men vi kan inte se vad det gör med vårt klimat, än så länge i alla fall.
