Det forskarna sett är en möjlig förekomst av molekylerna dimetylsulfid (DMS) eller dimetyldisulfid (DMDS) i planetens atmosfär. På jorden skapas dessa ämnen nästan uteslutande av liv, främst av marina mikroorganismer. Måns Holmberg, en av forskarna bakom studien, förklarar hur upptäckten gick till:
– Vi studerade den här planeten för två år sedan också, och vi såg spår av DMS. Men det var inte riktigt statistiskt säkert. Nu har vi tittat med ett instrument som är mer känsligt för just den här molekylen, och vi ser en starkare signal.
Men forskarna är tydliga med att det ännu inte handlar om bevis.
– Vi är inte riktigt uppe i fem sigma, som man behöver för att ha en säker upptäckt, säger Måns. Och även om signalen bekräftas så vet vi inte om den kommer från liv eller från någon okänd kemisk process.
Från Leksand till James Webb
Måns är postdoktor vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, USA. Det är därifrån det mäktiga James Webb-teleskopet styrs – och det är därifrån forskare som Måns planerar, tolkar och analyserar teleskopets observationer.
Men hans väg till stjärnorna började långt tidigare, hemma i Leksand.
– Jag stod där hemma ute på natten med mitt teleskop. Det var mörkt och klart, och det fanns mycket stjärnor att se, berättar han.
Intresset för astronomi växte snabbt, och genom Astronomisk ungdom fick han både gemenskap och nya möjligheter.
– Jag var med på deras första läger, och senare blev jag ordförande i organisationen. Det viktigaste var att få känna att man inte var ensam om sitt intresse. Det blev verkligt – man insåg att det här faktiskt kan bli en karriär.
Så ser man molekyler från 124 ljusårs avstånd
När planeten K2-18b passerar framför sin stjärna filtreras lite av stjärnljuset genom planetens atmosfär. Genom att analysera detta ljus kan forskarna ta reda på vilka ämnen som finns där.
– Vi kan inte se planeten direkt – det vi ser är hur atmosfären påverkar ljuset, förklarar Måns. Vi bryter ner ljuset i olika våglängder, ungefär som en regnbåge i infrarött ljus. Varje molekyl lämnar ett slags fingeravtryck i spektrumet.
Det är ett extremt svårt mätarbete – så svårt att forskarna valde att analysera datan helt oberoende av varandra i flera led, utan att prata med varandra.
– Alla fick samma resultat. Vi försökte allt vi kunde för att få bort signalen, men den fanns kvar, säger Måns. Det tog nästan ett år innan vi var redo att publicera.
Vad gör upptäckten så spännande?
K2-18b är inte en jordlik planet. Den är större, troligen täckt av ett djupt hav, och har en atmosfär som till största delen består av väte. Men det är just detta som gör den intressant.
– För bara tio år sen trodde vi inte att en planet av den här typen kunde vara beboelig. Nu ser vi att vi kanske måste tänka om, säger Måns.
Han ser upptäckten som ett startskott.
– Vi har visat att vi faktiskt kan göra de här mätningarna nu. Vi behöver inte vänta 25 år på nästa generation teleskop. Det här är första gången vi på riktigt kan leta efter biosignaturer på exoplaneter.
Ett vetenskapligt detektivarbete
För Måns själv är det en omtumlande men meningsfull upplevelse att få vara med.
– Jag är ganska stolt över det arbete vi gjorde. Det har varit ett emotionellt år – först tvivel, sen förvåning, sen stolthet. Nu vill vi att andra forskare ska ta samma data och granska den. Det krävs ett helt forskarsamhälle för att förstå det här.
Han hoppas också att detta bara är början. Webb-teleskopet är unikt, men fler jordbaserade jätteteleskop är på väg. Och fler planeter kommer att observeras. För Måns är det tydligt: oavsett om vi hittar liv eller inte så har vi tagit ett viktigt steg.
– Nu, i och med att vi kan göra de här mätningarna, så kan vi om vi inte ser spår av liv, börja lära oss något om vart liv inte finns också. Det är ju också någonting vi inte har kunnat studera förut. Och det finns massor med planeter att studera.
