Visst är det bra att lysa upp nattmörkret för att skapa trygghet eller för att kunna se vägen när man kör bil på kvällen och natten. Men frånvaron av nattmörker orsakar problem inte bara för människor, utan även för djur och natur.
Ljusföroreningar medför att natthimlen blir mer diffus, vilket gör det svårare för astronomer att utföra observationer av rymden. Ju mer ljus vi har runt oss, desto svårare är det att se stjärnhimlen – och kan man inte se stjärnorna är det i sin tur svårare att forska om rymden.
För människor yttrar sig dessa problem främst genom att vår sömn störs av det onödiga ljuset. Ny forskning har också visat på att det finns möjliga samband mellan ljusföroreningar och vissa sjukdomar, eftersom produktionen av hormonet melatonin hämmas när människor inte får tillräckligt med mörker under natten.
Även djur och natur påverkas av alla artificiella ljuskällor nattetid. Fåglar kan förvirras i sin orientering, fladdermöss vågar sig ibland inte ut på kvällen för att det är för ljust och i vissa storstäder har man hittat växter med missbildade blad. Nattfjärilar – som i vanliga fall försöker navigera efter månens ljus – dras nu istället till gatlyktor och blir förvirrade och surrar runt dem.
Nattmörkret håller på att bli utrotningshotat av att mängden ljusföroreningar ökar så snabbt, och det naturliga mörkret har i stora delar av Europa eliminerats av trafik och
belysta byggnader. Att minska mängden ljusföroreningar innebär dock inte att vi ska behöva treva runt i nattmörkret utan en enda ljuskälla – utan bara att belysning ska riktas där den gör nytta, alltså nedåt. Vissa delar av världen har redan infört regionala lagar för hur mycket man faktiskt får lysa upp miljön, och framför allt hur lampor får vara riktade. Om man dessutom får veta mer om ljusföroreningar kan man se till att det inte blir ett problem, genom att bygga vägar och städer så att det inte stör djur och natur.
I ForskarFredags massexperiment 2019 – Stjärnförsöket – mäts ljusföroreningar på olika platser i Sverige. Läs mer om Stjärnförsöket här.
Källa: Urban Eriksson, rymdforskare vid Lunds universitet.
