Hero Image

Forskaren om Rosetta: "Början till slutet, eller slutet på början"

Publicerad
2016-09-28
Uppdaterad
2018-03-15

Fredagen den 30 september är det dags att ta farväl av kometjägaren Rosetta en gång för alla. Esa planerar då att kraschlanda rymdfarkosten på den komet som den under två år har studerat. Den som vill kan bege sig till IRF på Ångströmlaboratoriet i Uppsala för att lyssna på föreläsningar om Rosetta och se Esas livesändning från Tyskland. Vi på Rymdkanalen kommer också att livesända föreläsningarna.

Anders Eriksson, rymdforskare på IRF, har varit med och byggt ett av instrumenten som sitter på Rosetta. I blogginlägget nedan berättar han om resan från början till slut.


Början till slutet, eller slutet på början

Anders Eriksson, 26 september 2016


Om några dagar tar rymdäventyret Rosetta slut. Inte så att vi kommer att sluta arbeta med de mätningar vi gjort: vi har än så länge bara skrapat lite på ytan av den insamlade datamängden, och att gå igenom allt detta blir ett äventyr det med, säkert med en hel del överraskningar. Det är ju det som är själva målet och meningen med vår färd till kometen, att ta reda på vad som händer där och utvidga kunskapen om kometer och fysiken som pågår i och runt dem. Men efter att vi har tagit hand om vårt instrument på Rosetta i mer än tolv år i rymden, hållit på med konstruktion och tester i ytterligare nästan tio år dessförinnan och nu ska avsluta det hela genom att sätta ner Rosetta på kometkärnan, så känns det just nu tydligt att det till stor del är vägen som gör mödan värd.

Rosetta är ett rymdäventyr som går utanpå det mesta. När man sänder upp en rymdsond till exempelvis Mars eller Venus vet man ganska mycket om vart man är på väg. De första rymdsonderna till planeterna var förstås pionjärer, men man visste åtminstone hur stark tyngdkraft man skulle förvänta sig så man kunde räkna ut vilka banor man skulle lägga sig i redan i förväg. Vad gäller Rosetta var det mycket mer en färd in i det okända. Att kometen såg ut som en badanka (en rätt ful sådan, som om hunden tuggat på den) var alldeles okänt tills någon månad innan vi var framme, då de första bilderna på någorlunda nära håll kunde tas. Kometens vikt var lika okänd, och något vi fick räkna fram genom att se hur starkt tyngdkraften drog i rymdfarkosten. Vi hade i åratal funderat på hur mycket omgivningen skulle påverka Rosetta -- skulle utpysande gaser blåsa oss ur kurs, eller skulle stoftet som följer med ut från kärnan (och som är vad man verkligen ser av en komet på himlen, ett stort stoftmoln tiotusentals gånger större än den lilla kärnan det pyser ut från) fastna på Rosettas solpaneler så att vi inte skulle kunna stanna nära? Ingen visste förrän vi var där och kunde se hur det verkligen blev. Det visade sig att det vi oroat oss mest för inte var så farligt, medan andra problem istället stötte till, och planerna fick göras om många gånger, ibland i största hast. Ett äkta äventyr, alltså.

Sedan uppsändningen 2004 har vi tagit hand om våra instrument på Rosetta, skickat upp kommandosekvenser för mätningar, med spänd förväntan kollat på resultaten och gjort uppgraderingar av mjukvaran för att dra nytta av vad vi lärt oss. De två svenska instrumenten, jonspektrometern ICA från IRF i Kiruna och rymdväderstationen LAP från IRF i Uppsala, är förstås de vi har ägnat oss åt, i nära samarbete med andra instrumentgrupper och med de projektansvariga på ESA.

De första tio åren, under Rosettas kryssning genom solsystemet, gjorde vi mätningar bara vid förbiflygningar av jorden, Mars och några asteroider, och vid en del tester. Ett viktigt skäl till detta var att spara drifttiden på instrumenten tills vi kom fram till kometen. Men sedan maj 2014, när vi långsamt började närma oss kometen, har vi varit igång mer eller mindre hela tiden, och Rosetta har varit en daglig del av livet.

Flera gånger om dagen har vi kollat att vi får data som vi ska, och åtminstone någon gång per dag att mätningarna ser vettiga ut. Varje månad har vi hållit på med koordinering och långtidsplanering tillsammans med alla forskargrupper som har instrument ombord och med ESAs projektansvariga, och varje vecka har vi skickat upp kommandon till våra instrument för hur de ska mäta den kommande veckan. Ibland har vi råkat ut för problem av olika slag och fått kasta oss över felsökning och att leta fram lösningar, ibland har det tuggat på lugnt. Vi har lärt oss att kometer är som katter: de har svans och är oförutsägbara, så ofta har vi fått klia oss i huvudet för att begripa vad som händer och så snabbt som möjligt anpassa hur vi använder våra instrument efter hur kometen beter sig.

Med tiden har alla inblandade blivit allt duktigare på just detta, att hålla Rosetta och instrumenten i drift och att få bra data. När vi kom fram i augusti 2014 och försiktigt började känna på omgivningarna kunde nog rymdkontrollen ESOC i Darmstadt, som sköter om själva farkosten, inte tänka sig att de någonsin skulle köra Rosetta på det våghalsiga sätt de gjort de senaste månaderna, med djupdykningar mot ytan var tredje dag.

Allt detta har varit mycket kul och ett fantastiskt äventyr. Men det har också tagit mycket tid och mental energi från att faktiskt jobba med att gräva fram vetenskapliga resultat ur mätningarna. Medan projektet pågår är ju just driften det viktigaste, så att vi inte i efterhand ska gräma oss alltför mycket över missade möjligheter. Det är klart att det alltid finns saker man borde gjort bättre (min egen största miss är en dålig gissning om hur kometen skulle bete sig under juni 2015 som ledde till att en stor del av mätningarna från uppsalainstrumentet under denna månad blev rätt dåliga), men så är det ju med alla beslut i livet vi måste ta innan vi vet hur det blir. Perfekt blir det sällan, men det det gäller att se till att det blir tillräckligt bra, och den delen tar slut nu. Förra veckan skickade vi vår sista veckoplanering: nu är det bestämt hur vi kör LAP och ICA och de andra instrumenten fram till de sista metrarna ner mot kometytan, och kommandona går upp till Rosetta om några dagar. De sista datapaketen kommer att nå oss runt kl 13:20 på fredagen den 30 september, och sedan behöver vi inte fundera på sådana saker längre.

Vi har förstås också ägnat oss åt vetenskap. Rosetta har producerat både förväntade resultat och rena överraskningar, och från de båda svenska instrumenten har vi med växlande grad av förvåning kunna se exempelvis hur kometatmosfären varierade kraftigt över både dygnet och årstiden och hur solvinden böjde av så att den ett tag nådde Rosetta från helt fel håll. Men det är ändå bara början på analysen vi hunnit med och kunnat göra. Den här sista veckan är alltså inte bara början till slutet på operationsfasen, utan också slutet på början av den vetenskapliga fasen. Rosetta når slutet på sin färd, men forskningen tar fart.

Webdewey-kategori
×

Webdewey är ett lexikaliskt beskrivande vokabulär, som klassificerar materialet på ett strukturerat sätt. Varje term har ett internationellt gångbart webdewey-nummer och ett svensk termnamn. Läs mer om svenska webdewey hos Kungliga Biblioteket.

Rymdbloggen