Under invigningen av rymdutställningen NASA – A Human Adventure, som öppnar i morgon i Norrköping, fick Rymdkanalen en pratstund med månfararen Charles Duke.
Tillsammans med John W. Young och Thomas K. Mattingly besökte han månen 1972.
Charlie är en historisk person. En av tolv utvalda. Men det har inte gått månresenären åt huvudet. Han är jordnära, vänlig och tillmötesgående. Ser mycket yngre ut än sin ålder. Tröttnar aldrig på att berätta och svara på frågor om sitt livs största äventyr. Han hade 144 i puls när det bar iväg mot månen från Cape Kennedy. Och vad kan matcha att kliva omkring på månen. Men det var väldigt nära att landningen stoppades i sista stund.
- Under hela resan var jag som mest spänd vid landningen på månen. Vi hade inga detaljbilder att gå efter - de bästa hade 15 meters upplösning - och det visade sig att landningsplatsen var full av stora stenar. Men allt gick bra.
John och Charlie gjorde långa utflykter med den eldrivna månbilen.
- Det var tur att vi hade säkerhetsbälten. Visserligen gick det inte fortare än 17 km/tim men det var skakigt värre.
De hade order att dricka mycket apelsinjuice, rymdfarare behöver tillskott av kalium, men resultatet blev inget vidare.
- Vi fick en massa gaser i magen och i hjälmen på min rymddräkt läckte dessutom en ventil. När jag rörde på huvudet stänkte det juice i ansiktet.
Rädd var Charlie bara en gång. När han prövade att göra ett högt jämfotahopp i månens svaga gravitation och ramlade baklänges på rygg där alla livsuppehållande system fanns i ryggsäcken. Det kunde ha varit livshotande, men allting höll.
Charlie lämnade Nasa vid årsskiftet 1975/76, gick över till det privata näringslivet men ångrade sig lite efteråt. Det hade varit kul att flyga rymdfärjan men den första kom ju inte iväg förrän 1981.
En ung Charles Duke strax innan avresan till månen.
Nu ser han fram emot att USA om ett par år äntligen kommer igång med bemannade rymdfärder ungefär som på det gamla vanliga sättet igen, gärna till månen och Mars. En framtida månfarare kanske kommer att hitta familjebilden som Charlie Duke lämnade kvar inplastad på ytan.
- Det vore kul, jag skulle gärna hämta det själv, men fotot har nog bleknat bort för länge sen. Det var ju 43 år sedan jag lade det där.
