Hej på er! Välkomna till Rymdkanalens temavecka om planeten Venus och den stundande venuspassagen!
Vi startar med ett rejäl introduktion från Per Magnusson på Rymdstyrelsen.
Venus som måttstock
Helt plötsligt har planeten Venus stigit fram i mediebruset. Varför detta plötsliga intresse nu? Ovanliga himlafenomen har alltid fascinerat människan. Solförmörkelser är det tydligaste och mest extrema exemplet, där den vardagliga dygnsperioden dramatiskt ställs på ända. Men en passage av Venus framför solen är en ynka solförmörkelse. Venus upptar endast ungefär en trettiondel av solens skenbara diameter på himlen och släcker ut endast en promille av solens ljus när den passerar framför solskivan.
Det finns inga historiska källor om Venuspassager före teleskopens och den moderna celesta mekanikens inträde med Keplers rörelselagar i början av 1600-talet. Detta trots att fenomenet i princip kan observeras utan teleskop med rätt metoder. Merkurius och Venus bör passera framför solen även i många geocentriska världssystem. En antik förutsägelse av en Venuspassage och påföljande observationer av händelsen borde ha gett genljud i breda kretsar och blivit väldokumenterad.
Vid första anblicken av en modell av planetsystemet skulle man förvänta sig en Venuspassage av solen varje gång Venus i sin snabba bana kring solen hinner i kapp jorden utanför. Så sker då jorden gått 1,6 varv kring solen och Venus hunnit ikapp efter 2,6 varv runt solen, dvs. med 1,6 års mellanrum. Men Venus bana ligger inte riktigt i samma plan som jordens bana kring solen, så oftast passerar Venus strax ovanför eller strax under solen vid passagerna – helt odramatiska händelser då Venus helt dränks av solens sken. Men om Venus kommer ifatt jorden i början av juni eller i början av december så ligger banplanen rätt orienterade för att kunna ge en passage över solytan. Detta skedde senast 8 juni 2004. Nu, åtta jordvarv (tretton Venusvarv) senare har vi samma läge igen och en ny passage kommer att ske tidigt på nationaldagens morgon, 6 juni 2012. Den som missar detta tillfälle får hoppas på ett långt liv och vänta 105,5 jordvarv (171,5 Venusvarv), till den 11 december 2117.
Trots att endast sex Venuspassager observerats, har flera av dem rönt stort vetenskapligt intresse. De två passagerna under 1700-talet, 1761 och 1769, var föremål för omfattande och farliga expeditioner till många ogästvänliga hörn av jorden för att observeras från många olika perspektiv. James Cook skickades t.ex. iväg till den nyupptäckta ön Tahiti i Stilla Havet för att där upprätta ett observatorium för Venuspassagen. Anledningen till denna möda måste sökas i de astronomiska metoderna för avståndsmätning. Genom Newtons rörelselagar kunde planeternas rörelser förstås och förutsägas med imponerande hög precision. Men alla mätningar och beräkningar gjordes relativt de andra kropparnas positioner och rörelser inom solsystemet. Som mätenhet användes jordens avstånd till solen, den astronomiska enheten. Men ingen visste hur stor jorden var mätt i astronomiska enheter. Omvänt hade man dålig kläm på hur lång en astronomisk enhet var mätt i fot eller mil. Men genom den parallax, dvs olika perspektiv, som mätningar av Venuspassager från skilda delar av jorden ger, kan man relatera de jordiska måtten till de astronomiska, och få en bild av solsystemets storlek.
Tips på vidareläsning
Johan Warell har i Forskning och Framsteg, 2012, nr 4, 26-31, skrivit insiktsfullt och lättbegripligt om Venuspassagernas historia.
Historikern Andrea Wulfs bok "Jakten på Venus" (Leopard förlag 2012) skrevs efter att hon i sina andra historiska arbeten ofta kommit i kontakt med fenomenet Venuspassager, som sporrat många vetenskapliga expeditioner.
Hälsningar Per
