Att åka till Japan för att träffa en italienare kan låta som en något konstig omväg, men så är fallet för Oscar Larsson, doktorand i astropartikelfysik på KTH. Vi har bett Oscar skriva från sin tvåveckors resa till Japan.
Foto: Thorwald Larsson
Min forskning går ut på att analysera den strålningsmiljö som astronauterna utsätts för när de befinner sig på den internationella rymdstationen, ISS. Detta är ett projekt som den svenske astronauten, Christer Fuglesang, också har lagt ner mycket tid och energi i. Fuglesang tillsammans med professor Bengt Lund-Jensen är dessutom mina handledare.
Så varför åker jag nu till Japan för att träffa en italienare? Professore Marco Casolino är ledare för ett forskningsprojekt vid namn Alteino som bland annat går ut på att mäta partikelstrålningen ombord ISS. När jag säger partikelstrålning menar jag grundämnesstrålning, eller snarare grundämneskärnor som flyger omkring i rymden med otroligt hög hastighet och kan ställa till med en hel del bekymmer för både människor och elektronik.
Resan till Japan är till för att träffa den italienske professorn Casolino och diskutera dataanalysmetoder, samt analysresultat från Alteino-detektorn.
Det här är mitt första besök i Japan och för mig är det ett mytomspunnet land. Traditioner och seder som är mycket olika våra, ett skriftspråk där man inte ens kan gissa sig till vad det står. Kommer jag att ens hitta dit jag ska? Målet för resan är forskningsinstitutet Riken som ligger i Wako, nordväst om Tokyos centrum.
Mina kollegor har sagt att jag bör förvänta mig minst 24 timmars arbetsdag och bara sushi till mat... Men det finns undantag, mina vänner Tomi och Mozsi har båda varit i Japan flera gånger och Tomi är till och med gift med en japanska. Av honom har jag fått några nyttiga do's and dont's, får se om jag får användning av dem.
Min målsättning för de kommande två veckorna vid forskningsinstitutet Riken är att de kommer generera resultat som vi ska kunna publicera. Resultat som i förlängningen kan påverka riskbedömningen för astronauter på längre rymdresor (till månen, Mars eller kanske ännu längre).
Under min tid i Japan hoppas jag hinna skriva ytterligare några inlägg här på Rymdkanalen. För flygplansintresserade läsare har jag dock redan två roliga saker att ta upp och ytterligare en detalj för linuxfreaks.
Resan till Tokyo, Narita, går via Frankfurt. Flygresan ner till Frankfurt var en händelselös men snabb. Efter att vi bordat bussen ute på plattan som skulle ta resenärerna till terminalen ser jag plötsligt en flygplanskropp med, för oss flygplansintresserade välkända siffror, 787. Hux flux passerar jag, på mindre än 30 m, Boeings nya 787 Dreamliner. Minuten senare insåg jag att det var flygbolaget ANA:s officiella jungfrufärd med planet och brandförsvaret på Frankfurts flygplats hade rullat ut två släckningsbilar som sprutade vatten över planet och tjugotal markanställda från ANA stod och applåderade för fullt. Ber dock om ursäkt för bildkvalitén, bilden är hastigt tagen inifrån den åkande bussen.
Oscar Larsson fick en hastig bild av den nya flygplansmodellen Boeing 787
Den andra flygplanspunkten är att min flight från Frankfurt till Narita skedde med flight LH710 som flygs med Airbus A380 . Nu, sittandes ombord någonstans ovanför Ryssland, kan jag bara säga en sak. Det är så här man ska flyga... möjligen har det att göra med att jag har tre säten för mig själv...
Detta leder mig till linux-detaljen som jag nämnde tidigare. För ca 30 minuter sedan meddelade personalen att de hade problemet mediasystemet. Enkel lösning, en reboot.... Vid uppstarten av systemet såg man i ca 1 sekund en välkänd gråsvart bakgrund och en svart kryssformad pekare. Mediasystemet på A380 är Linux. Vad mer ombord är Linux? I min mening, ju mer desto bättre.
Från ryskt luftrum, på en höjd av 10675 m hälsar jag er och återkommer om min resa i jakt på forskningsresultat som förhoppningsvis ska ta oss ett steg närmare bemannade resor till Mars.
På väg att kliva ombord på en Airbus A-380 för resa från Frankfurt till Tokyo
/Oscar
