Det är i dagarna – 12 april - 50 år sedan den första människan flög i rymden, Jurij Gagarin från Sovjetunionen, och intressant nog på samma dag precis 30 år sedan den första rymdfärjan, Columbia från USA gjorde sin debutfärd. Det kan vara värt att reflektera lite över utvecklingen av den bemannade rymdfarten. Vad som varit och hur den kan te sig framöver.
På exakt 20 år gick utvecklingen från en ensam pilot i ett klot ett varv runt jorden som sköt sig ut med fallskärm inför landningen, via månen och månbilar, ett antal mindre rymdstationer till den kanske mest komplexa farkost som någonsin byggts: rymdfärjan som går upp som en raket och landar som ett flygplan. Riskfritt var det inte: sju rymdfarare omkom i sina raketer och flera andra under träning. Många fler förolyckades när raketer exploderade på backen och de hade oturen att vara för nära.
Sedan dess har de fem amerikanska rymdfärjor som byggdes för rymden gjort ytterligare 132 resor, varav två slutat i katastrof med totalt 14 omkomna. Två flygningar återstår under de kommande månaderna, men därefter blir de tre kvarvarande färjorna museiobjekt. De är helt enkelt för dyra och för osäkra. En uppskattning ger att varje rymdfärjeflygning kostat cirka en miljard dollar. Men många hundra människor har fått erfara rymden tack vare rymdfärjorna – två stycken till och med sju gånger var – och ingen lär ångra den upplevelsen!
Rymdstationer har byggts i bana runt jorden och bemannats. Kronan på verket är den internationella rymdstationen ISS, som fick sin första del i rymden 1998 och varit permanent bemannad i över tio år – de senaste två åren med normalt sex besättningsmedlemmar. Den icke-ryska delen av ISS blev nyligen färdigbyggd (fast liksom vilket hus som helst så kommer nog modifikationer och tillbyggnader att ske under hela dess livstid – som är minimum till 2020) och det är därför man nu kan pensionera rymdfärjorna. Hade det inte varit för byggandet av ISS är det tveksamt om rymdfärjorna flugit mer alls efter Columbia-olyckan 2003.
Det kan tyckas att jämfört med de första tjugo åren – då utvecklingen kändes explosionsartad – så har det inte hänt så mycket mer under de följande trettio åren. Onekligen har vi (”vi”, förresten, vilka är det!?) inte nått några nya mål och visst svider det i själen på rymdentusiaster och många därtill att snart 40 år efter sista månfärden har ännu ingen varit tillbaka på månen. Och inga klara planer på återbesök till månen finns och än mindre finns det realistiska förslag på Marsresor."
Men man kan se dessa år som en konsolidering och etablering av bemannad rymdfart. Visserligen ”bara” i bana runt jorden (200-600 km upp – jämfört med 384 000 km till månen!), men de samlade erfarenheterna är mångfalt större än tidigare (dock måste det erkännas att Apollo-färderna var unika med aspekter där ingen ytterligare erfarenhet har fåtts).
Fram till 12 april 1981 hade totalt 79 rymdflygningar genomförts; 103 män och en kvinna (Valentina Tereshkova 1963) varit i rymden. Den största rymdstationen var Saljut-6 på 20 ton och som haft fyra besättningar, varav den längsta tillbringade 185 dagar i rymden. De följande trettio åren gjordes 204 bemannade uppskjutningar, nu har totalt runt 530 människor (varav ca 40 kvinnor) varit i rymden, den längsta vistelsen är på 437 dygn (Valeri Poljakov 1994/95) och ISS har idag en massa på över 400 ton. ISS är en av de mest tekniskt komplexa projekt som någonsin genomförts, sannolikt har hundra-tusentals människor deltagit på ett eller annat sätt, i huvudsak från de bidragande länderna: USA, Ryssland, Japan, Tyskland, Frankrike, Italien, Kanada, Belgien, Spanien, Schweiz, Nederländerna, Norge, Danmark och Sverige.
Nya aktörer har tillkommit, framförallt Kina som blev tredje nation att skicka upp en rymdfarare med en egenbyggd farkost 2003. Kommersialisering av bemannad rymdfart har börjat: sju personer har betalat egna pengar för att åka med den ryska Soyuzkapseln till ISS och tillbringat ungefär en vecka där. Flera företag utvecklar raketer och rymdfarkoster för bemannad rymdfart med i huvudsak egna pengar, det vill säga de väntar inte på en order från en stor rymdorganisation som NASA eller ESA för att sätta igång, utan tar själva finansiella risker med förhoppning att sedan kunna sälja sina produkter eller tjänster. I sammanhanget är detta närmast en revolution.
Personligen har jag har fått en ny rymdhjälte. När Gagarin flög, så var det en annan hjälte bakom honom som var betydligt viktigare. Han ansågs så ovärderlig i Sovjetunionen att hans namn till och med var hemligt fram till hans död. Det var ”Chefskonstruktören” Sergej Korolev, som tekniskt låg bakom rymdprogrammet. Medan Gagarin ärades och berömmelsen flög över hela världen nästan lika fort som han själv gjort, så fick Chefskonstruktören smyga i korridorerna. I efterhand har han dock ärats ordentligt och till exempel så har förstaden till Moskva där det ryska rymdkontrollcentret ligger uppkallats efter Korolev.
Men det är inte Sergej Korolev jag tänker på, utan en person idag som spelar en liknande roll: Elon Musk. Musk har grundat och till stor del egenfinansierat SpaceX som bygger och utvecklar raketerna Falcon och rymdkapseln Dragon. Han är både VD och teknisk direktör för bolaget. Målsättningen är att få ned kostnaden för rymduppskjutningar till en tiondel av vad de är idag – och han tycks vara på god väg att lyckas! I december genomfördes en till synes perfekt testflygning med en Falcon-9 och Dragon, som liksom Apollokapslarna landade i havet med fallskärm. I höst kommer sannolikt första flygningen med last till ISS och om några år räknar Musk med att även kunna sätta rymdfarare i Dragon. Nyligen annonserade SpaceX att de kommer med en ny superraket, Falcon Heavy, som de tänker demonstrationsflyga 2013. Den ska kunna ta 53 ton till bana runt jorden, vilket är ungefär dubbelt så mycket som någon annan raket som nu finns tillgänglig (Saturn-V för Apollo tog 120 ton). Och detta till det facila priset av 100 M$, vilket i sammanhanget verkligen är billigt. Space X använder samma grundmotor i alla raketer, kallad Merlin. Nio stycken för Falcon-9 och 27 för Falcon Heavy. Om några år räknar de med att bygga 400 raketmotorer om året! Elon Musk är för raketer vad Henry Ford var för bilindustrin och självklart kommer det att driva ner kostnaderna. Dessutom ser andra vad som kan göras och fler försöker, nya idéer uppkommer, med en fantastisk intressant utveckling som följd.
Elon Musk drivs av en stor hängivelse för rymdfart och tror på nödvändigheten med att människor lär sig resa ut i rymden och bo på andra planeter, i första hand Mars. Det gör många andra också, men han är den förste som med egna medel gör verkliga framsteg för att realisera den visionen.
Nästa resa till Månen och första resan till Mars kanske varken sker i NASA:s eller kinesernas regi, utan under någon energisk, målinriktad entreprenörs överseende.
Av Christer Fuglesang
