Idag gick det knappt att komma ut till jobbet på grund av all snö. Skönt att komma in i värmen och få börja jobba. Förra veckan avslutade jag äntligen en vetenskaplig artikel som jag skickade in till en vetenskaplig tidskrift och nu håller jag på att ta sats inför nya projekt. Lite mer observationer med vårt eget 20-m-teleskop 5-17 feb väntar, liksom planering inför en liten workshop i Paris med flera andra astronomer om nya observationer med ESA:s rymdteleskop Herschel. Dessutom planerar vi årets experimentverkstad på vetenskapsfestivalen i Göteborg. Vår station ska fokusera på planeten Mars.
När man äntligen kommer in i värmen efter att ha varit ute och knuffat på bilar som fastnat i snödrivor och skottat snö i piskande vind och snöfall så känns det skönt att få komma undan ett sådan här busväder. Men då kan man komma ihåg att det ändå är en riktigt varm och gästvändlig miljö i jämförelse med rymden. I rymden finns det mycket farlig strålning och ofta är den isande kall -- temperaturen kan vara så låg som -270 grader Celcius. I sådana iskalla moln föds stjärnor. Det måste vara riktigt kallt för om temperaturen stiger mycket över detta så kommer det ökande gastrycket att motverka gasmolnets kollaps under sin egen tyngd.
En annan viktig faktor som motverkar stjärnbildning är förstås den mycket låga tätheten i rymden. Tätheten kan vara oerhört låg, omkring 10-1000 atomer per kubikcentimeter eller ännu lägre. Om du tycker att det låter mycket så kan det jämföras med tätheten i vår atmosfär på havsnivå som är ungefär 10 000 000 000 000 000 000 molekyler per kubikcentimeter! För att stjärnor ska kunna bildas behöver tätheten vara så "hög" som ca 1 miljon atomer per kubikcentimeter -- ungefär samma täthet som uppnås i våra bästa vakuum här på jorden! Förutom täthet och temperatur så motverkas stjärnbildningsprocessen t ex även av magnetfält och turbulens i gasen.
I hela vår galax Vintergatan så bildas bara ungefär några tiotals stjärnor varje år. Och ändå är vår (spiral-)galax rätt stor -- den innehåller flera hundra miljarder stjärnor och miljarder solmassor av gas (1 solmassa = 2x10^30 kg) inom en diameter av ca 100 000 ljusår -- vilket är 1 000 000 000 000 000 000 000 meter. Skivans tjocklek är däremot "bara" ca 1000 ljusår. Trots alla svårigheter så bildas stjärnor ändå kontinueligt, men själva processen tar tid. Det kan ta tiotals miljoner år för en stjärna att bildas.
Men det verkar vara ännu mycket svårare att bilda en planet med förutsättningar för organiskt liv. Väldigt mycket ska stämma t ex: både stjärnan och dess planet måste vara lagom stora. Stjärnans livslängd och temperatur beror nämligen på dess massa. Om planeten blir för stor kan den bli en gasplanet som t ex Jupiter och om den blir för liten så kan den inte kan behålla en atmosfär. Planeten måste också ligga på rätt avstånd från sin stjärna så att vatten kan vara flytande. Vatten är en grundförutsättning för organiskt liv och har dessutom visat sig vara viktigt för stjärnornas bildande och kemin i de stora gasmolnen mellan stjärnorna. Både den svenskledda Odin-satelliten och ESA:s nya stora rymdteleskop Herschel har eller kommer att observera vattenånga i rymden i en mängd olika objekt. Odin har dessutom för första gången upptäckt molekylärt syre i ett gasmoln i vår galax. Men det finns väldigt, väldigt lite så det går verkligen inte att andas därute.
Idag vet man inte hur många planeter som finns därute i rymden som är lika perfekta för liv som vår egen jord. Och jordens ekologiska balans är väldigt skör och lätt att förstöra -- bäst att ta hand om den medan det finns tid! För även om rymden är svindlande vacker, oändlig och underbar så är jorden vårt hem. Och med hjälp av vår rymdforskning så kan vi lättare sätta in vår planets och vår egen existens i ett sammanhang och förstå vad som påverkat vårt ursprung och även vad som kan påverka allas vår framtid.
Hälsningar från rymd-carina.
PS.
Det här var min sista blogg på ett tag, men vi kanske hörs senare i vår. Ha det bra!
DS.
Bildtext:Vårt hem -- jorden sedd från rymden. Det tunna blåa skiktet som syns på den solbelysta delen kring jorden är vår atmosfär. Ett väldigt tunnt och skört lager som kan äventyra människans existens om dess balans och kemi ändras alltför mycket. (Bild: NASA Goddard Space Flight Center, Reto Stöckli)
