Ett utdrag ur mina memoarer:
Jag strosade runt i det jättelika rummet med kopior av rymdkonferensens alla föredrag upp-lagda på ändlösa rader av bord. Det var oktober 2002 och jag var på den internationella astronautiska kongressen i Houston. Förutom föredrag i tekniska ämnen letade jag efter bidrag till kongressens historiesessioner. Min blick föll på en kopia av ett föredrag med titeln "Några okända sidor ur historien kring en levande organisms första färd i omloppsbana” författat av en ryss vid namn Dimitri Malasjenkov. Trots den förfärliga engelskan förstod jag att det handlade om rymdhunden Lajkas rymdfärd i november 1957. Texten innehöll inga bilder och var fylld med medicinsk jargong som inte verkade särdeles intressant, men på sista sidan kunde jag läsa sensationen – förklaringen till vad som hände Lajka under färden, något som hittills varit okänt: Hunden hade bara levt ungefär sex timmar efter uppskjutningen och avlidit av värmeslag.
I den stora brådskan att sända upp Lajka till oktoberevolutionens fyrtioårsjubileum hade man misslyckats med att skapa ett värmeregleringssystem och konstruktörerna av satelliten var fullt medvetna om att värmen ombord snabbt skulle bli olidlig. Men, avsikten var att bevisa att ett däggdjurs blodomlopp och andra kroppsfunktioner skulle fungera i tyngdlöshet. Utan det beviset var det ju ingen idé att rusa vidare mot det hägrande målet om att sända upp en människa i rymden – en del av den rymdkapplöpning som börjat bara en månad före Lajkas färd i och med den första sputnikens uppsändning den 4 oktober 1957. När jag stod där med Malasjenkovs text i handen kom jag ihåg tidningsrubrikerna med vädjanden till ryssarna från djurvänner att man måtte ta ned Lajka välbehållen till jorden igen. Men några sådana planer hade alltså aldrig funnits. Lajka offrades för att människan skulle erövra rymden.
Lajka, ett offer åt djävulen?
Det hela påminner mig om en folklig berättelse från Italien som jag läst i en turistguide. Det lär finnas en bro nära orten Lucca i Toscana som heter Ponte della Maddalena, men som i folkmun kallas ”Djävulens Bro”. Enligt legenden tog byggmästaren djävulen till hjälp för att fullborda brobygget i tid men som betalning krävde djävulen att få själen som tillhörde den första levande varelse som gick över bron. Den sluge byggmästaren skickade en hund att bli först över bron.
Där jag stod i kongresscentret i Houston väcktes också mina minnen av hur rymdfarten började och att dessa minnen faktiskt hänger ihop med bilturer! På 50-talet var bilen en symbol för det moderna och den började bli var mans egendom, också i min familj. Jag var elva år, och min pappa hade haft bil i drygt ett år. Det var en Volkswagen av 1954 års modell, som hade gått som reportagebil för Expressen i Norrbotten och enligt uppgift t.o.m. körts till Murmansk! Den var utrustad med något som kallades ”Norrlandsvärme” – glödheta rör utefter golvet! Vi gjorde bilutflykter – oftast bara pappa och jag. Precis var vi hade varit kommer jag inte riktigt ihåg, men jag kommer ihåg att vi höll på att tanka vid Caltexmacken (numera Preem) på Norr Mälarstrand i Stockholm en kväll i oktober 1957 när vi fick syn på en ljuspunkt som rörde sig över himlen. Vi trodde förstås att det var den första sputniken, men det skulle dröja många år innan jag visste att det vi sett var andra steget till den raket som skickat upp Sputnik.
Några veckor senare, en söndag vid lunchtid var vi på nytt på bilutflykt, denna gång till Sigtuna. Vi hade inte lyssnat på radionyheterna – på den tiden sände radion nyheter bara fyra gånger om dagen, så det kom som en total överraskning när vi på torget i Sigtuna såg kvällstidningarnas löpsedlar med nyheten om att ”ryssarna” hade skickat upp en hund i rymden. Båda kvällstidningarna hade bilder av en liten hund i rymddräkt på ”löpet”. Jag kommer fortfarande ihåg vilket djupt intryck dessa bilder gjorde. Hittills hade min tekniska vurm varit flygplan, men nu blev det rymdfärder – och så har det förblivit – ända sen den dagen i början av november 1957 då den andra sputniken sändes upp. Trots min ungdom insåg jag att rymdfarten hade börjat och att jag under min livstid skulle få uppleva att människor färdades i rymden och t.o.m. reste till månen! Jag började följa rymdhändelserna med stor frenesi – jag har en nästan komplett samlig tidningsurklipp från dessa år.
---
Tidningen som vi köpte i Sigtuna:
Sven Grahn
