En ljusdag är den sträcka som ljuset färdas på ett dygn, ungefär 25,9 miljarder kilometer. Solljuset når jorden på drygt åtta minuter. Till Voyager 1 behöver en radiosignal snart 24 timmar, eftersom radiovågor färdas lika snabbt som ljuset. Om sonden svarar direkt får ingenjörerna ändå vänta ungefär två dygn från att de skickat ett kommando tills svaret når jorden.
Trots den långa resan är Voyager 1 fortfarande nära oss i ett kosmiskt perspektiv. Till vårt närmaste grannsystem, kring stjärnan Proxima Centauri, är avståndet drygt fyra ljusår. Det är ungefär 1 550 gånger längre än den ljusdag som Voyager 1 nu når. Om sonden var på väg dit skulle den med sin nuvarande fart behöva omkring 75 000 år till för att nå fram. I verkligheten färdas den åt ett annat håll.
För Voyager 1 händer inget särskilt när den passerar avståndet. Ingen ny gräns i rymden korsas. Milstolpen hjälper oss däremot att förstå hur långt bort sonden befinner sig och vilken resa den har gjort sedan 1977.
Från jätteplaneterna till rymden mellan stjärnorna
Voyager 2 sändes upp den 20 augusti 1977. Voyager 1 följde den 5 september, men tog en snabbare väg genom solsystemet och passerade snart sin systersond. Det ursprungliga uppdraget var att undersöka Jupiter och Saturnus, deras månar och ringar.
Tidpunkten var noga vald. Jupiters, Saturnus, Uranus och Neptunus inbördes lägen gjorde det möjligt att använda deras gravitation för att ändra sondernas riktning och öka farten på vägen till nästa mål. Möjligheten till en sådan rundresa återkommer ungefär vart 175:e år. Voyager 2:s bana gjorde det också möjligt att förlänga uppdraget till Uranus och Neptunus.
Sondernas bilder och mätningar förändrade vår förståelse av de yttre delarna av solsystemet. Voyager 1 upptäckte aktiva vulkaner på Jupiters måne Io, de första som observerats utanför jorden. Bilder av grannmånen Europas spruckna isyta gav ledtrådar till att ett hav kunde finnas därunder. Vid Neptunus fann Voyager 2 gejserliknande utbrott på månen Triton. Även långt från solens värme fanns aktiva världar.
Voyager 2 är fortfarande den enda farkost som har besökt Uranus och Neptunus. Efter planetbesöken fortsatte båda sonderna utåt, i olika riktningar. Voyager 1 lämnade heliosfären 2012 och Voyager 2 följde efter 2018. Heliosfären är den stora bubbla av partiklar och magnetfält som solen skapar omkring sig.
Båda befinner sig nu i interstellär rymd, rymden mellan stjärnorna. Det betyder däremot inte att de har lämnat hela solsystemet. Det avlägsna Oortmolnet, där stora mängder isiga stenbumlingar tros kretsa kring solen, ligger fortfarande framför dem.
Voyager 1 är längst bort och närmar sig nu alltså en ljusdag från jorden. Voyager 2 har färdats en annan och långsammare väg och väntas nå samma avstånd 2035. Kamerorna har varit avstängda i årtionden. I stället undersöker sonderna bland annat magnetfält och vågor i plasman, den tunna gasen av laddade partiklar mellan stjärnorna. De ger forskarna mätningar från en miljö som inga andra fungerande rymdsonder har nått.
Ett extremt distansarbete
Den långa resan har satt sina spår. Hösten 2023 började Voyager 1 skicka data som inte gick att tyda. Felet kunde spåras till ett minneschip i en av datorerna. Någon möjlighet att byta ut det fanns såklart inte. Ingenjörerna flyttade i stället programkod till fungerande delar av minnet och under 2024 kunde sonden skicka användbara mätningar igen.
Ett annat problem är energin. Båda sonderna har tre radioisotopgeneratorer som omvandlar värme från plutoniums radioaktiva sönderfall till elektricitet. Effekten minskar med tiden och teamet har successivt behövt stänga av instrument och andra system.
Under 2026 genomfördes nya energibesparingar på båda sonderna. Vissa enheter stängdes av och ersattes med alternativ ombord som kräver mindre el. Samtidigt måste värmen fördelas så att viktig utrustning inte blir för kall. Åtgärderna ger de återstående instrumenten möjlighet att arbeta längre.
Det vore att ljuga om man påstod att sonderna mår bra, men de kämpar på. I oktober försvann kontakten med Voyager 1 under två dygn. Signalen återkom innan ingenjörerna hunnit skicka felsökningskommandon. Sonden hade automatiskt bytt till reservmotorer för sin orientering, men orsaken till händelsen utreddes fortfarande när NASA rapporterade om den.
Hur länge kontakten kan hållas vid liv är osäkert. Även när mätningarna till sist upphör fortsätter sonderna sin färd, med varsin guldskiva med ljud och bilder från jorden ombord. Nästa år fyller de 50 år. På nästan ett halvt sekel har den snabbaste av dem då hunnit lite längre än ljuset färdas på ett enda dygn. Universum är löjligt stort.
