År 2031 planerar ESA att sända upp rymdteleskopet Ariel. Fram till dess har Anders Svedevall en viktig uppgift: som systemingenjör för Ariels nyttolast vid ESA:s tekniska centrum ESTEC i Noordwijk ska han hålla ihop arbetet med teleskopet och instrumenten. Delarna byggs av grupper i 20 olika länder och måste fungera tillsammans.
– Allt måste fungera både tekniskt och politiskt. Det jag gör är att se till att länderna levererar det de ska i tid och med rätt prestanda, säger han.
Projektet ligger i tiden. Intresset för exoplaneter har vuxit snabbt och när Anders Svedevall föddes 1990 fanns ännu ingen bekräftad planet kring en annan stjärna än solen. I dag känner vi till över 6 000 exoplaneter.
– Det är ett superhäftigt område att arbeta med just nu. Vi vet att det finns många planeter, men fortfarande ganska lite om hur de ser ut. Det är där Ariel kommer in.
Följ med Emil Hansius när han hälsar på Anders nere på ESTEC
Letar byggstenarna för liv
Teleskopet Ariel ska undersöka atmosfären hos tusen exoplaneter för att kartlägga om det finns vatten, vätgas, metan och koldioxid.
– För biologer kan det låta bekant, för det är byggstenarna för liv. Vi letar ju inte efter liv specifikt eftersom det inte är det projektet går ut på, men det är ett steg på vägen, säger Anders Svedevall.
Genom att studera många exoplaneter och skapa en databas vill forskarna få en bild av hur de skiljer sig åt. Vissa följs över tid för att se om det finns säsonger som sommar och vinter, väder eller molntäcken.
Ariel ska arbeta i en bana kring Lagrangepunkt 2, omkring 1,5 miljoner kilometer från jorden i minst fyra år. Där finns redan James Webb-teleskopet. Dit ska också ESA:s Plato, som ska leta efter fler exoplaneter. Anders Svedevall tror att det kan upptäcka tiotusentals, kanske hundratusentals nya planeter. Ariel ska i sin tur undersöka atmosfärerna hos omkring tusen exoplaneter.
20 länder ska få Ariel på plats
Efter uppsändningen ska Anders vara med och testa Ariel i rymden. Sedan lämnar han över till teamen som sköter driften och forskningen. Men just nu gäller det att få alla delar på plats och det är inte alltid lätt.
På nyttolastsidan finns inga vanliga leveranskontrakt. Samarbetet bygger på att länderna håller vad de lovat. När uppgifterna fördelas vill ibland flera länder bidra med samma del, medan det för andra delar är svårt att hitta någon som tar ansvar.
Ett sådant problem hade man med kablarna mellan teleskopet, som måste hålla omkring minus 230 grader, och satellitens elektronik som ska vara omkring plus 20 grader.
– Kablarna får inte leda in för mycket värme mellan de olika delarna. För två år sedan fick vi till slut Kanada att gå med på att leverera dem.
Från Jönköping till Esrange
Anders växte upp i Jönköping och gick gymnasiet i Australien efter att familjen flyttat dit. När han skulle välja utbildning fastnade han för civilingenjörsprogrammet i rymdteknik. Han studerade först i Luleå och sedan i Kiruna.
– Det var dubbelt så häftigt som alla andra program jag läste om. Det där vill jag hålla på med tänkte jag direkt. Och på den vägen är det.
Som student deltog han först i ballongprogrammet Bexus. Senare ledde han projektet Solar inom raketprogrammet Rexus, där gruppen undersökte om det gick att löda i tyngdlöshet. Experimentet som de byggde själva sändes upp med en sondraket från Esrange 2013. Under uppsändningen följde de mätningarna med spänning och väntade på att lödningen skulle starta.
– Vi satt alla och stirrade på skärmen. Och så kom signalen plötsligt. Det var en riktigt häftig känsla, säger Anders.
Efter studierna i Luleå och Kiruna åkte Anders till Singapore. Där gjorde han sitt examensarbete och byggde en solsensor till små satelliter.
Vägen till ESA
Sedan fick han en traineeplats på ESA och flyttade till Nederländerna för att arbeta med Rexus och Bexus igen, men nu från ESA:s sida.
Nästa stopp blev Tyskland, där han fick arbete på rymdföretaget OHB. Där arbetade han med nästa generationens vädersatelliter, Meteosat Third Generation.
– Det var väldigt roligt att arbeta med något som människor använder varje dag och bidra till bättre väderprognoser.
På OHB fick Anders också ansvar för nyttolasten på asteroidsonden Hera. Den ska undersöka Dimorphos, asteroiden som NASA:s sond DART körde in i 2022 för att testa om dess bana gick att ändra.
Men efter 6 år inom industrin var det dags att flytta tillbaka till universitetsstaden Leiden i Nederländerna och ta arbete som systemingenjör på ESTECs forskningsprojekt Science Missions.
– Idén är att du lär dig grunderna på ESA, tar med dig kunskapen ut i industrin och sedan kommer tillbaka. Jag är kanske ett bra exempel på hur det är tänkt att fungera, säger Anders.
Och erfarenheten från industrin har mycket riktigt kommit till nytta i arbetet med Ariel.
– Om jag går till en leverantör och ber om att få någonting gjort, så har jag förståelse för vad jag faktiskt ber om. Det är en viktig kunskap.
Mer än ett drömjobb
Vid sidan av Ariel granskar han andra uppdrag och diskuterar hur ESA kan utveckla sina projekt. Bredden är en del av det som får honom att vilja stanna.
– Har man ett intresse för rymden så är det så sjukt kul. Det finns så många häftiga projekt och man är omringad av rymdnördar med liknande intressen. Och att sitta i centrum för all rymdverksamhet i Europa är en förmån. Jag tror jag blir kvar här ett tag.
Men han drivs också av de stora frågorna bakom projekten.
– Det jag jobbar med nu handlar ju verkligen om vår plats i universum och att kunna göra något för mänskligheten. Det känns väldigt kul att kunna bidra med det.
