De tre satelliterna ska på olika sätt studera rymdväder – de dynamiska förhållandena i jordens yttre rymdmiljö. Det rör sig om vindar och magnetiska vågor från solen, som kan påverka elektronik och navigering på jorden, och astronauter i omloppsbana.
Från Lagrangepunkt 1, en stabil plats i rymden där solens och jordens gravitation är i balans, ska de nya satelliterna hjälpa oss att förstå hur solen påverkar rymden och livet på jorden.
Fokus på solens påverkan
Den största satelliten ombord är NASA:s IMAP (Interstellar Mapping and Acceleration Probe). Den ska studera heliosfären, den stora skyddande bubblan runt vårt solsystem som skapas av solens ström av laddade partiklar – den så kallade solvinden.
IMAP ska kartlägga var gränsen för heliosfären går och undersöka hur den interagerar med den omgivande interstellära rymden. Den kommer också att mäta solvinden och energirika partiklar nära jorden, och på så sätt ge värdefull information om rymdväder.
IMAP är utrustad med 10 vetenskapliga instrument, och snurrar runt sin egen axel ungefär fyra varv i minuten. Framme vid Lagrangepunkt 1 ska den börja samla in data från sin positionering med fri sikt mot solen. Därifrån kan den till exempel upptäcka farlig strålning i god tid, vilket är relevant för planerade bemannade uppdrag till månen som exempelvis Artemis 2.
Med solen i sikte
Med på samma raket fanns även SWFO-L1, en satellit från NOAA (den amerikanska väder- och havsmyndigheten). Satelliten har ett tydligt uppdrag: att hålla koll på rymdväder.
SWFO-L1 kommer att mäta solvinden, solens magnetfält och observera koronala massutkastningar, alltså de stora explosioner av plasma som solen ibland skickar ut. Sådana utbrott kan ge upphov till geomagnetiska stormar, som i sin tur kan störa både elnät, navigationssystem och satelliter. Med hjälp av sina instrument ska SWFO-L1 kunna upptäcka dessa händelser i god tid och fungera som ett tidigt varningssystem.
Det här är den första satelliten NOAA tagit fram som är helt och hållet tillägnad rymdväderövervakning. När SWFO-L1 är i drift kommer äldre satelliter som idag gör liknande mätningar att kunna pensioneras. SWFO-L1 väntas nå sin slutliga bana i januari 2026 och tas i bruk efter en period av tester och justeringar.
Studier av exosfären – där atmosfären möter rymden
Den tredje satelliten på resan är Carruthers Geocorona Observatory, döpt efter rymdforskaren George Carruthers. Han konstruerade den UV-kamera som användes under Apollo 16 och som först visade jordens geokorona, vilket är det yttersta lagret av vår atmosfär.
Det är just detta som Carruthers-satelliten ska studera. Från sin bana vid Lagrangepunkt 1 ska den observera exosfären, där atmosfären tunnas ut och övergår i rymden. Den regionen är svår att studera från jorden, men spelar en viktig roll i hur solaktivitet påverkar vår planet.
Carruthers kommer att ta bilder i ultraviolett ljus för att kartlägga exosfärens form, storlek och täthet. Uppgifterna kan hjälpa forskare att förstå hur exosfären förändras över tid och vad som påverkar den. Uppdraget är planerat att pågå i minst två år, men satelliten har tillräckligt med bränsle för att kunna arbeta längre än så.
