Man kan säga att vår sol överlag är ganska statisk. Vi beräknar med precision när den går upp och ner, att den reser över himlen gör att vi kan mäta tid, och den är också källan till våra årstider. Men i många avseenden är solen oberäknelig.
På nära håll varierar solens aktivitet mycket. Ljusa solstormar, kallade koronamassutkastningar, ger utbrott av strålning. Samtidigt ser vi att de mörkare och svalare områdena på solens yta, så kallade solfläckar, flyttar på sig, ändrar form och försvinner. Solen släpper också ut material i rymden i kraftfulla utbrott.
Solaktiviteten varierar naturligt med tiden. Vart elfte år når den en topp, och vår nästa topp hade av forskare beräknats till år 2025. Men nu ser det ut som att solmaximum kommer att inträffa tidigare än vanligt, vilket kan leda till en bättre förståelse av vår sol.
Tidpunkten är viktig
För att göra prognoser och förbereda oss för förhöjda solaktiviteter använder vi oss av vetenskapliga modeller. NASA och USA:s National Oceanic and Atmospheric Administration har exempelvis jobbat med dessa i många år.
Många prognosmetoder bygger på en tidsbestämning av solcykelns längd genom att mäta den lägsta punkten i solens aktivitet, och det var med denna modell som forskarna fick fram beräkningen för nästa solmaximum runt juli 2025. Denna topp förespåddes också bli relativt svag, precis som under den föregående solcykeln. Den varade från omkring december 2008 till december 2019, med sin topp i april 2014.
Nu har en alternativ prognos publicerats av ett forskarteam som leds av NASA-forskaren Robert Leamon och Scott McIntosh, biträdande direktör vid USA:s National Centre for Atmospheric Research. De menar att solens topp kommer att inträffa ett år tidigare, i mitten av 2024, och att antalet solfläckar kommer att vara dubbelt så många som den officiella prognosen indikerar.
Observationer av solen stöder denna alternativa prognos. Mängden solfläckar är vanligtvis en indikation på aktivitet. Robert Leamon och Scott McIntosh har i stället för att titta på den lägsta punkten i solens aktivitet studerat de faktiska solfläckarna och deras magnetiska egenskaper mer djupgående
När en solcykel når sitt slut är övergången inte omedelbar. Den är mjuk, och indikeras av att vi ser färre solfläckar med magnetiska egenskaper kopplade till den gamla cykeln, och fler med magnetiska egenskaper kopplade till den nya cykeln.
I den vanliga beräkningen används den tidpunkt då den allra sista solfläcken i den gamla cykeln försvinner för att ange slutet på solcykeln. Den tidpunkten kallas för terminatorn. Det gör den exakta tidpunkten relativt nyckfull. Till exempel var vårt senaste solminimum beräknat till december 2019, men terminatorn inträffade först i december 2021. Forskare kunde sedan utveckla beräkningarna för hur stark den kommande cykelns kulle bli genom att titta på hur lång den föregående var.
Man kan nu se potential i att utveckla modellen för att göra den mer exakt.
I riskzonen
Eftersom solen frigör stora mängder energi i sina utbrott finns det en risk att en del av det träffar jorden om vi befinner oss i skottlinjen.
Jorden har sitt magnetiska fält som skyddar oss, men solstormar kan trots detta orsaka elektriska problem i satelliter och elnät.
Vårt samhälle utvecklas ständigt på ett sätt som gör oss mer beroende av elektrisk infrastruktur. Vi expanderar också vår teknik ut i rymden, där den är sårbar om vi inte övervakar rymdvädret. Om vi vet vad som är på väg kan vi förbereda oss.
Vi utformar våra elnät och satelliter för att bättre klara av rymdväder, men vi behöver också en djupare förståelse av solen.
Experter för redan en detaljerad logg över tidigare observationer och utvecklar ständigt sina metoder för att observera sol och rymdväder med hjälp av satelliter. Vi förbättrar också de vetenskapliga modeller som gör att vi kan förutsäga solaktiviteten. Den nuvarande, överraskande solcykeln kommer på så sätt att förbättra vår förmåga i framtiden.
