Att månen påverkar jordens tidvatten vet vi sedan tidigare. Likaså att månens cykler påverkar tidpunkten för djurvandringar och korallers lek. Men nu har forskare gjort en nya upptäckt; månen kan också påverka fluktuationer i mangrovekronornas utbredning.
Mangroveskogar är naturliga kolsänkor och binder över fyra gånger mer koldioxid än vanlig tropisk skog. Våtmarksekologen Neil Saintilan, från Macquarie University i Sydney, leder ett forskarteam som studerar mangroveträdens täckning över hela den australienska kontinenten. Studiens resultat väntas ge förståelse för hur mycket kol mangroveträdens ekosystem kan komma att binda under de kommande decennierna. Till sin hjälp har de en ny samling högupplösta satellitbilder, som tagits mellan 1987 och 2020. När forskarna började analysera bilderna fann de något överraskande; att mangrovekronornas täckning fluktuerar.
Månen drar tidvattnet fram och tillbaka och vattnet sköljer över rötterna på kusternas mangroveträd. Det innebär att långvariga svängningar i månens omloppsbana påverkar tillväxtmönstren för mangroveträden, som växter på svagt sluttande lerområden.
Man brukar säga att månen snurrar runt jordens ekvator, och ibland roterar månen i samma plan som jorden. Men ibland roterar den en bit ifrån och då ser det ut som att månen vobblar. Denna cykel inträffar vart 18,61:e år och gör att lågvattnet blir lägre eller högre i två distinkta faser, som är cirka 9,3 år långa.
Forskarna har nu sett mönster mellan mangroveträdens utbredning och månens bana runt jorden. De har över tid plottat trenden i den årliga mangrove-täckningen. De märkte en intressant svängning på en ungefärlig 18-årscykel, som kunde kopplas ihop med cykeln för månens vobblande. Det innebär att vobblingen kan sägas vara en dominerande faktor bakom hur mangrovetäckningen utvidgas och dras tillbaka över stora delar av australienska kontinenten.
Neil Saintilan kände till NASA:s forskning om månens vinkling, som gjordes år 2021. Den visade att större översvämningar kommer att komma inom en tioårsperiod. Han kopplade ihop två och två och såg att måncykelns toppar och dalar matchade perfekt med förändringen i mangrovekronornas utbredning. När månens vobblande är i sin minsta fas blir mangroveträdens ekosystem torrt, vilket i sin tur kan leda till att trädkronorna blir tunnare. När månen är i sin maximala fas blir tidvattnet högre, vilket ökar mangrovetillväxten.
Forskarna har också funnit kopplingar mellan månens vobblande, och mangrovekronornas täckning, och stadiga klimatförändringar med högre lufttemperaturer, havsnivåer och CO2-nivåer. Kopplingar finns till återkommande klimatfenomen, som till exempel El Niño, som ger omväxlande perioder med kraftiga regn och långvarig torka i Indiska Oceanen och Stilla Havet.
När cirka 40 miljoner mangroveträd krympte och dog i Carpentariabukten i norra Australien 2015 – den största mangrovendöden i historien – sammanföll en intensiv El Niño med ett minimum av månsvängningar. Detta förklarar till viss del varför viken drabbades av större mangroveförluster än närliggande regioner, hävdar forskarna. Det extremt torra vädret till följd av El Niño fick havsnivåerna i viken att sjunka med 40 centimeter och nedgången i måncykeln fick tidvattnet att bli ännu lägre. Det innebar att stora områden med mangroveskog blev torra och törstade efter vatten.
Studier som denna är viktiga i arbetet med att skydda stora mangroveområden och förstå i detalj hur de drar ut koldioxid ur atmosfären för att vända den globala uppvärmningen.
