Tanken om att resa ut i rymden har länge fascinerat mänskligheten, men det var inte förrän på 1950-talet vi på allvar började utarbeta en juridik för nyttjandet av rymden.
När rymdjuristen Katrin Nyman Metcalf skulle skriva en avhandling om rymdjuridik läste hon gamla rymdrättsböcker från 1950-talet och ställdes plötsligt inför den tidens syn på rymdresor.
– Då visste folk så lite om rymden att helt seriösa juridiska författare skrev hur vi människor skulle bete oss när vi träffade andra varelser. Det är faktiskt komiskt att man helt seriöst diskuterade det, säger hon.
Det finns fem viktiga avtal om rymden. Det första kom till 1967 och kallas ofta för Rymdfördraget. Det har flest deltagande parter av samtliga avtal och kan ses om en grundlag för rymden. Rymdfördraget säger att alla länder får använda rymden och himlakroppar, men inte tillägna sig dem.
Enligt Katrin Nyman Metcalf är avtalen inte så detaljerade. Det är fortfarande en tolkningsfråga vad man får göra och vad som är förbjudet, till exempel var gränsen går mellan användande och tillägnande.
– Det är exempelvis inte förbjudet med privata aktiviteter även om det inte var något man såg som en trolig utveckling av rymdutforskningen. Däremot är staterna ansvariga för privata aktörer om det skulle hända något. USA är till exempel ansvarigt gentemot andra stater om något skulle hända med Jeff Bezos kommersiella projekt, säger Katrin Nyman Metcalf.
Redan 1959 satte FN upp en speciell kommitté för rymden. Då gick det förvånansvärt bra, trots det var mitt under kalla kriget och det rådde en väldig konkurrens mellan USA och Sovjetunionen.
– Men de satte sig ned, tillsammans med andra stater som inte var så aktiva i rymden, och kom fram till en lösning tillsammans. Det fanns en vilja att skapa någon form av regelverk för rymden, eftersom den då var så pass okänd, så staterna gick faktiskt med på att begränsa sig. Nu skulle det nog vara i stort sett omöjligt att nå en sådan konsensus, säger Katrin Nyman Metcalf.
Den här rymdkommittén finns fortfarande kvar inom FN och ses flera gånger per år för att diskutera såväl juridiska som tekniska frågor. Det har funnits åsikter om göra tillägg till Rymdfördraget men de har uteblivit av rädlsa för att urholka avtalet. Det har inte kommit några nya stora avtal sedan 1970-talet.
– Kina var över huvud taget ingen rymdnation när Rymdfördraget kom till. Nu är situationen en helt annan och de vill inte vara bundna av några regler. Ryssland har på senare år inte varit intresserade av konkreta lösningar. Och eftersom båda dessa länder redan har allmänt dåliga relationer till USA och Europa är de misstänksamma mot allting. Därför är övriga stater oroliga för att äventyra Rymdfördraget med nya förhandlingar, säger Katrin Nyman Metcalf.
Scenariot Mars
Vad händer då om vi står inför en framtida kolonisering av Mars? Än så länge framstår tanken som ren science fiction, men det bedrivs seriös forskning på området. NASA;s pågående Marsuppdrag undersöker planetens förmåga att hysa liv och även Kina har landat på vår röda grannplanet. För att inte tala om Förenade Arabemiratens högtflygande Marsplaner med en färdig stad på planeten år 2117.
I en framtid där jordens resurser är förbrukade och vi måste söka oss till en annan planet lär Mars vara det första alternativet, förutsatt att tekniken finns på plats.
Om vi lyckas överbrygga problem som livsfarlig strålning och temperaturer på minus 140 grader återstår ändå en fråga: Hur ska jordens stater kunna enas om att kolonisera en helt ny planet när vi inte kommer överens här hemma?
– Om vi spekulerar om ett sådant scenario så finns det ovan nämnda FN-organet United Nations Committee on the Peaceful Uses of Outer Space. Även om samarbetet inte på senare tid lett till nya avtal skulle det iallafall vara den logiska platsen för medlemsländerna att arbeta fram ett förslag till ett avtal som sedan antas av FN och skrivs under av staterna, säger Katrin Nyman Metcalf.
Hon påpekar dock att det gjorts liknande försök i slutet av 1970-talet. Tanken var att sätta upp ett system för hur man får utvinna resurser från månen och andra himlakroppar, men det accepterades aldrig av medlemsstaterna.
– Ett liknande system skrevs för djuphavsbottnen. Stater fick utvinna resurser men de var tvungna att betala avgifter som skulle komma fattiga nationer till gagn. Det fick skrivas om eftersom de rika länderna inte accepterade det. I vårt hypotetiska scenario skulle det kanske sluta på samma sätt med Mars, säger Katrin Nyman Metcalf.
En framtida kolonisering av Mars skulle sannolikt ha vissa likheter med kolonialismen på jorden, då den stat som kom först till en plats, satte flaggan i marken och proklamerade ”det här är vårt område”.
Frågan är om Rymdfördraget skulle ha någon bäring om exempelvis USA anländer först till Mars. Punkten i avtalet om tillägnande och användning skulle kunna åberopas av andra stater. Samtidigt skulle USA kunna hävda att det inte är tillägnande och att de inte har tagit området för evigt utan bara använder det till att bygga upp ett samhälle. Om en konflikt skulle uppstå kan den tas upp i Rymdkommittén eller i FN som sådant, men det finns inga direkta sanktioner man kan använda mot USA, menar Katrin Nyman Metcalf.
– USA skulle i ett sådant scenario sannolikt dessutom ha infört egna lagar och det blir problematiskt för andra stater att protestera emot dem, eftersom det inte finns risk för några repressalier, säger Katrin Nyman Metcalf.
Hon hoppas emellertid att om det verkligen blir nödvändigt att fly till Mars skulle trots allt förhandlingar om mark på Mars kunna sluta i fredligt samförstånd. I de befintliga rymdavtalen står det att rymdens användning ska vara till nytta för hela mänskligheten, vilket inte behöver betyda att alla stater får lika stora områden att förfoga över. Olika stater kan ha olika mycket att bidra med.
– Vissa stater kanske inte har resurser att bygga stora baser utan i stället bidrar med en viktig uppfinning. Jag tror att man skulle komma fram till att det är bättre för hela mänskligheten att låta de stater som har resurser att bygga på Mars göra det, i stället för att låta stora områden vara oanvända, säger Katrin Nyman Metcalf.
Alla är inte lika imponerade av planerna på att kolonisera Mars. Amazongrundaren och skaparen av det privata rymdfärdsföretaget Blue Origin Jeff Bezos menar exempelvis att förhållandena på planeten gör det omöjligt att bygga där. Han menar i stället att vi kommer att bosätta oss i gigantiska rymdstationer om eller när vi väl flyr jorden. Och till en sådan är det fritt fram för alla att flytta. Men risken är att endast de rika skulle få en plats.
– Juridiskt är det inga problem, men moraliskt låter det ju inte så trevligt. Man får bygga rymdstationer och det finns ju mer plats i rymden än på Mars. På den internationella rymdstationen ISS har man skrivit regler och lagar för vad som gäller ombord. Man skulle nog göra samma sak med en framtida rymdstation där folk bor, om det är ett internationellt samarbete. Om ett enskilt land byggde en station tar man nog med sig existerande lagar, säger Katrin Nyman Metcalf.
