Den orörda isen under ytan på kometen 67P hade varit dold i dess inre i 4,5 miljarder år, ända sedan kometen bildades och vårt solsystem var ungt. Tack vare en misslyckad landning kunde Philae få bilder av komentens inre.
Bilderna bekräftade vad man tidigare trott, att kometens kärna till större delen består av fasta ämnen. Isen visade sig vara mjuk och fluffig, vilket fick kometen att mer likna en smutsig snöboll. Upptäckten är viktig för forskare i jakten på kunskapen om hur vårt eget solsystem bildades.
– Att se den inre opåverkade delen av en sådan komet är värt mycket för att förstå hur planetsystem bildas och vilka material som bygger upp dem, säger rymdfysikern Anders Eriksson i ett inslag i Vetenskapsradion.
Landningen som gjorde att snön kunde nås i kometens inre var egentligen resultatet av ett misstag. Philae släpptes från rymdskeppet Rosetta den 12 november 2014. Men när den träffade landningsplatsen Agilkia lyckades den inte förankra sig på ytan vilket gjorde att landaren studsade ungefär en kilometer upp från ytan, landade igen och sedan studsade på nytt. Slutligen hamnade kometlandaren i Abydos-dalen där den är kvar än idag.
Det tog hela 22 månader innan forskarna kunde hitta var Philae landat på kometen. Eftersom Philaes sensorer indikerade att den hade grävts in i ytan, ner till den gamla isen som var gömd under, såg forskarna framför sig hur de skulle få tillgång till den ovärderliga isen som var miljarder år gammal – bara de hittade Philae.
Teamet började söka efter data som tagits emot från det optiska, spektroskopiska och infraröda fjärrbildningssystemet (OSIRIS) ombord på rymdfarkosten Rosetta. De letade specifikt efter ljusa fläckar på kometen som kunde indikera isfläckar som nyligen exponerats. Men med tanke hur ljuset ständigt varierar på kometens yta var det som att leta efter en nål i en höstack.
Genombrottet kom när forskarna studerade data från landaren; specifikt från instrumentet ROMAP som varit fäst vid landaren. ROMAP utformades för att övervaka förändringar i kometens lokala magnetfält. Men instrumentets 48 centimeter långa magnetometerbom böjde sig när Philae kraschade. Det fick bommen att röra sig i samma takt som landarens kropp, varifrån forskarna kunde uppskatta hur lång tid Philae tagit på sig när den smällde i isen. Det genererade också unika mätningar som kunde beskriva Philaes rörelse.
Uppgifterna från ROMAP och RCP-manetometern ombord på Rosetta räckte för att spåra den exakta platsen för den andra studsen. Och teamet kunde så småningom rekonstruera hela Philaes studsande och slutligen hitta dess landningsplats.
Upptäckten av den flera miljarder år gamla isen har fascinerat forskarna och kommer vara användbar information i planeringen av framtida kometlandningsuppdrag. Dessutom är det en viktig pusselbit i sökandet efter hur vårt eget solsystem bildades en gång i tiden.
Teamets forskning har publicerats i den vetenskapliga tisskriften Nature.
