Bloggen - Astronomi

Ny upptäckt förklarar exoplaneternas udda omloppsbanor

Forskare på Yale University har upptäckt en koppling mellan vissa exoplaneters extrema axellutning och deras omloppsbana i rymden. Upptäckten kan förklara de mångåriga frågetecknen som forskare haft kring den udda formationen av exoplaneternas omloppsbanor.
Ny upptäckt förklarar exoplaneternas udda omloppsbanor
NASA/JPL-Caltech, Sarah Millholland
´
Publicerad
2019-03-21
Dela artikel:

I flera decennier har astronomer försökt förklara den udda karaktären på omloppsbanorna hos planeter som ligger utanför vårt solsystem, så kallade exoplaneter. De följer inte alls samma regelbundna mönster som planeterna i vårt solsystem. Deras omloppsbanor verkar ha tvingats isär av okända mekanismer. 

Det som skiljer sig främst är banresonansen, vilken existerar mellan flera himlakroppar och planeter i vårt solsystem. Banresonans innebär att planeter, som kretsar i banor nära varandra, ofta lägger sig i stabila mönster i förhållande till varandra – tajmingen på deras omloppsbanor blir alltså regelbundna. Ett exempel är Neptunus och Pluto, där Neptunus hinner cirkulera kring solen tre varv på exakt samma tid som Pluto cirkulerar två varv, vilket gör att de alltid möts på samma punkt i omloppsbanorna. Men många exoplaneter trotsar den här regeln. Det är alltså något som påverkar exoplaneternas omloppsbanor, men vad?

Forskare vid Yale University i USA tror sig nu ha funnit svaret. Det verkar som att många exoplaneter som finns runt stjärnor likt vår sol har exceptionellt lutande axlar. Forskarna menar att planeter med hög axellutning upplever en högre gravitationskraft från sina stjärnor, vilket resulterar i extrema förändringar i tidvattnet. Detta dränerar energi från exoplaneternas rörelse, som är nog för att forma planetens omloppsbana. Det kan vara orsaken som hindrar exoplaneternas omloppsbanor att synkronisera.

Den höga axellutningen har även stor inverkan på planeternas klimat och väder. Årstiderna på en planet med hög axellutning är mycket mer extrema än de med mindre lutning. Ju högre axellutning, desto mer variation i hur mycket solljus olika delar av planeten får under året. Jordens axellutning, till exempel, är 23.5 grader – vilket resulterar i våra årstider. Uranus, å sin sida, har en mycket hög lutning på 98 grader vilket gör att vintersidan på planeten lever i totalt mörker under 21 år och sommarsidan i konstant dagsljus under samma tid.

Upptäckten kring exoplaneternas höga axellutning har alltså en stor påverkan på hur forskare kan uppskatta strukturen och klimatet på exoplaneterna, samt om de över huvud taget är beboeliga. Något som tar dem framåt i eftersökandet av planeter som liknar vår jord.

Läs mer om upptäckten här.