I fredags sköts en raket upp från en plattform på internationellt vatten i Stilla Havet, ca 2300 km söder om Hawaii. Plattformen heter Odyssey och är mobil, man kan alltså flytta den beroende på vad som passar för den tänkta uppsändningen. Tyvärr havererade raketen strax efter start och bara 50 sekunder efter landade den i vattnet inte långt ifrån plattformen.
Den här typen av uppsändning som sker från en havsplattform kallas Sea Launch. Det blev vi nyfikna på och ställde därför ett par frågor till rymdexperten Sven Grahn.
Varför använder man sig av Sea Launch?
Tanken med Sea Launch är att man kan sända upp raketen precis på ekvatorn och undvika de prestandaförluster som det innebär att starta från en annan latitud – satelliten (när det gäller s.k. geostationära telesatelliter) skall ju till slut hamna i en bana över ekvatorn.
Hur valkigt är det att man använder Sea Launch?
Företaget Sealaunch har en rörlig startplattform och har genomfört 35 uppskjutningar sedan 1999 (varav 4 misslyckats). Eftersom det skett fler än 5000 satellituppskjutningar sedan 1957 får man väl säga att dessa uppskjutningar är ovanliga.
Det här är inte den enda plattformen av det här slaget. Exempelvis så drev Italien under många år en uppskjutningsplattform, San Marco, för satelliter till havs vid ekvatorn utanför Kenyas kust. Den plattformen är fäst i sjöbottnen. Nio satellitstarter gjordes därifrån, alla dessa var forskningssatelliter.
Odyssey byggdes 1982 och var fram till 1997 en oljeplattform som sedan byggdes om till en uppskutningsplattform. Plattformen är 133 meter lång, 67 medter bred och har plats för 68 personer.
