I tisdags kunde man läsa om de sex besättningsmedlemmarna på Internationella rymdstationen, tre ryssar, två amerikaner och en japan som tvingades evakuera ISS och sätta sig i räddningsfarkoster efter att ha siktat rymdskrot på kurs mot stationen. Avståndet till föremålet ska ha varit så litet som 250 meter.
Men, hur stor risk kan rymdskrot utgöra för aktiva rymdfarkoster och satelliter?
Vi frågade Per Magnusson, astronom som jobbar på Rymdstyrelsen, och här kommer hans svar:
Ja, risken för kollisioner med rymdskrot är något rymdfarare säkert får leva med lång tid framåt. Tusentals satelliter och raketsteg har skickats ut i bana kring jorden och många finns kvar många år efter att de fullgjort sin uppgift. Ett mycket stort antal mindre fragment har slitits loss på grund av kollisioner och explosioner. Detta är ett ökande problem. De större objekten, decimeterstora föremål och större har man ganska bra koll på från jorden med radarutrustning och kan förutse när det finns risk för kollision. Bemannade rymdfarkoster kan då ofta göra små kurskorrigeringar för att undvika faran. Centimeterstora objekt är svårare att detektera. Trots den ringa storleken kan dessa ändå vara mycket farliga eftersom de far fram med farter på flera kilometer per sekund och fungerar som höghastighetsammunition.
Ett skräckscenario för framtiden är att mängden rymdskrot blir så omfattande att man får en kedjereaktion av kollisioner. Varje kolliderande satellit ökar mängden rymdskrot vilket ökar frekvensen av nya kollisioner, osv. Detta kan undvikas genom strikta regler för hur satelliter sänds upp i rymden, kombinerat med krav på att satelliter tas bort från kollisionsområden i rymden när de tjänat ut. Möjligheten att med renhållningsfarkoster aktivt rensa bort rymdskrot har också diskuterats.
