Att jobba på NASA medför inte så stora och drastiska förändringar i det dagliga arbetet som forskare som man kanske kan tro. Visst, istället for att köra 40 minuter på morgonen till ett observatorium med ett tjugotal forskare i en glesbefolkad del av västra Sverige, så kör jag ungefär lika länge in mot centrum av ett av USAs mest befolkade storstadsområden för att anlända till Goddard Space Flight Center som har ca 10.000 anställda fördelade i 34 olika byggnader. Men när jag väl satt mig vid min dator för att jobba är skillnaden inte så stor. Tillgången till internet och vetenskapliga tidsktrifter i elektroniskt format är trots allt ett par av de viktigaste verktygen för de flesta forskare.
En stor skillnad ligger dock förstås just i den breda expertis som finns samlad omkring mig nu. Jag tycker det är särskilt häftigt att jobba på samma avdelning som de forskare som bekräftade existensen av glycin av utomjordiskt ursprung i kometen Wild-2 för bara något år sen (Jamie Elsila och Jason Dworkin). Den närmaste gruppen innehåller även flera av de mest framstående forskarna som jobbar med observationer av molekyler i kometers koma, vilket jag blir sugen på att koppla till mitt eget arbete med kemi i stjärnbildningsområden.
Närheten till andra stora forskingsinstitutioner är oxå en stor skillnad. I början av förra veckan deltog jag i en Workshop på Space Telescope Science Institute i Baltimore (45 min bilresa hemifrån). Som kanske kan gissas från namnet är STScI det vetenskapliga centret för verksamhet relaterad till både Hubble-teleskopet och dess efterföljare James Webb Space Telescope. Under tre dagar presenterades forskning kring Jordens och solsystemets vatten (och andra flyktiga ämnen): dess omfattning, fördelning, och framförallt ursprung. Jag fick lära mig att trots att de flesta tänker sig Jorden som en vattenrik planet, så består mindre än en procent av Jordens massa av vatten, och forskares uppskattningar av hur mycket vatten som finns INUTI Jorden är fortfarande mycket osäkra. Geologiska fynd visar att det mesta av Jordens vatten måste ha funnits tillgängligt så tidigt som 100 miljoner är efter att den bildades, dvs innan den genomgick det våldsamma bombardemang av kometer och meteoriter som Månens ärriga yta vittnar om. En del kan ha sitt ursprung i materialet som Jorden bildades från i den protoplanetära skivan runt solen, men möjligheten att vatten i stor utsträckning kan ha bildats på den unga Jorden, eller tillförts via kollisioner med stoft, asteroider eller kometer togs oxå upp.
Med många astronomer närvarande på konferensen var såklart det andra fokuset på närvaron av vatten runt andra stjärnor, i protoplanetära diskar och utsikterna för att vatten ska finnas och observeras på exo-planeter. Många nya spännande observationer och avancerade modeller presenterades, och som avslutning presenterades flera "Space missions" i olika utvecklings-stadier som alla har som syfte att bestämma sammansättningen av kometer och asteroider. De flesta forskarna på konferensen verkade överens om att jämförelser av isotopförhållanden i de olika komponenter som är delar av en planets bildande är nyckeln till att spåra vattnets ursprung. Eftersom min egen forskning till stor del baseras på observationer av isotopförhållanden där stjärnor bildas skulle jag kanske kunna bidra till detta på ett eller annat sätt, och det känns spännande.
/Eva
Bild ovan: Vårt "Visitor center"
Bild under: En cool typisk NASA payload-kapsel, i den kör man in en satellit e dyl nar den ska skickas upp i omloppsbana, och så sitter den i toppen av raketen!
Eva Wirström har doktorerat i astromoni och jobbar sedan sommaren på NASA Goddard Space Flight Center i USA , läs mer om henne här.
