Åter på kontoret på Starbucks kom jag otvunget att tänka på nanosatelliter när jag idag intog min frukost..så det kan bli :-)
Nanosatelliter låter kanske mer exotiskt än vad det egentligen är. Begreppet nanosatelliter refererar egentligen bara till en klassning av satelliter med avseende på dess vikt. Man brukar säga att klassen nanosatelliter sträcker sig från 1 till 10 kilo. Den vanligaste nanosatellitplattformen kallas för CubeSat och är en kub med sidan 10 cm och den utvecklades på Standford Univesity i Kalifornien. En kub med sidan 10 cm kallas vidare 1U (U=unit) och sätter man ihop två stycken kuber blir det 2U osv. Stanford har även utvecklat en mekanism att sätta på raketen så att man kan separera upp till 3U på ett smidigt sätt. Detta gör att man kan fylla på med 3 stycken 1U satelliter eller en 2U och en 1U...ja ni fattar själva.
De största fördelarna med nanosatelliter anses vara att de är relativt små och lätta vilket reducerar kostnaden för att tillverka och sända upp dem. Men smakar det så kostar det och ofta får man göra avkall på satellitens duglighet i rymden. Vissa vetenskapliga instrument kräver helt enkelt en större plattform varför nanosatelliter inte alltid kan komma ifråga. Nanosatelliter var ju ett tema på workshopen och det visade sig att Kanada är väldigt duktiga inom detta område så där lärde jag mig något nytt.
Jag minns ett nanosatellitprojekt som bedrevs på Uppsala Universitet en gång i tiden när jag pluggade där som hette NanoSpace. Denna nanosatellit har inte kommit till att flyga än och projektet ligger nog lite på is för tillfället, här handlar det emellertid inte om en CubeSat. CubeSat's lämpar sig annars väl som studentprojekt på universitet och högskola och det pågår en uppsjö med sådana här projekt runt om i världen, det kanske var just det som var tanken med CubSat ifrån början.
/Robert
Bild överst: CubeSat, jämför med storleken på handen. Space.weber.edu.
Bild under: Nanosatellitens insida. Astc.uu.se.
