Ljus är elektromagnetisk strålning. Det mänskliga ögat kan bara uppfatta en liten del av detta spektrum, det vi kallar synligt ljus. I ögat finns två typer av receptorer. Stavarna gör att vi kan se i svagt ljus, men bara i svartvitt. Tapparna ger oss färgseende, men kräver mer ljus för att fungera. Det är därför stjärnhimlen ofta upplevs som färglös, även genom stora teleskop.
Som tur är fungerar vetenskapliga teleskop lite som dopade versioner av våra ögon. De är utrustade med instrument som kan samla in ljus under lång tid och som också är känsliga för våglängder som vi inte kan se. Moderna instrument registrerar allt från synligt ljus till infraröd strålning och ibland ännu längre våglängder. För att göra detta används filter som släpper igenom specifika delar av ljuset. Resultatet blir inte en färdig bild, utan flera separata registreringar av olika typer av strålning.
När blir en bild en bild
Eftersom vi inte kan ändra hur våra ögon fungerar måste man på något sätt göra en tolkning av data för att vi ska kunna se dem som färgglada bilder. Den nypublicerade bilden från exempelvis James Webb teleskopet som vi ser skapas i redigeringsprocessen i efterhand. Varje registrerad våglängd tilldelas en färg, ofta enligt en princip där kortare våglängder blir blå och längre blir röda. I många fall handlar det om så kallade falskfärger. Det innebär att färgerna inte motsvarar vad ögat skulle ha sett, utan används för att synliggöra strukturer och skillnader i material. Kombinationen av flera datamängder gör det möjligt att se detaljer som annars hade varit osynliga.
Hur verkliga är då dessa bilder? Nå, de är inte fotografier i traditionell mening, men de är heller inte påhittade. De är visuella tolkningar av insamlad mätdata. På samma sätt som en röntgenbild inte är ett fotografi av kroppen utan en tolkning av hur röntgenstrålning passerar genom vävnad, är astrofoton en visuell översättning av ljus från universum. De visar något verkligt, men inte nödvändigtvis så som våra ögon skulle uppfatta det.
Astrofoto och AI
Utvecklingen går snabbt kring artificiell intelligens, inte minst gällande bildgenerering och manipulation. Ur en positiv synvinkel används AI redan för att analysera stora bildmängder, vilket vi skriver om här, och för att rekonstruera detaljer som är svåra att fånga direkt. I värsta fall kan den också skapa bilder som ser trovärdiga ut men inte speglar verkliga observationer.
Det ställer krav på transparens. Forskare behöver vara tydliga med hur data har samlats in och bearbetats. För den som tar del av bilder från rymden handlar det om att förstå att det man ser är en översättning av verkligheten. Inte en direkt vy, utan ett resultat av teknik, analys och tolkning.
Det är just i den översättningen som astrofotografins styrka finns. Den gör det osynliga synligt och ger oss en möjlighet att förstå ett universum som annars skulle vara bortom våra sinnen.
