Det var för snart fem år sedan som en järnmeteorit, något tyngre än ett bowlingklot, lyste upp himlavalvet för att sedan slå ner i skogen utanför Enköping. Sedan dess har den blivit allmänt känd – inte minst på grund av den långdragna och numera avslutade rättstvisten om vem som egentligen äger fyndet.
Men det är inte det enda som gör just den här meteoriten så speciell.
– I Sverige är det här det första fallet där ett nedslag av en järnmeteorit har observerats och där man faktiskt lyckats hitta meteoriten i samband med fallet – något som även är ganska unikt i ett globalt perspektiv, säger Dan Holtstam, biträdande enhetschef vid Naturhistoriska riksmuseets geovetenskapliga enhet.
Dan Holtstam, biträdande enhetschef vid Naturhistoriska riksmuseets geovetenskapliga enhet, berättar om meteoriten. Foto: Naturhistoriska riksmuseet.
Att det rör sig om en järnmeteorit gör fyndet ännu mer sällsynt, menar han.
– Bara några få procent av alla meteoriter som landar på jorden är av järn. Dessutom är det här det första bekräftade meteoritnedslaget i Sverige på över 60 år, bara det är ju ganska speciellt.
Meteoriten var också i ovanligt gott skick när de två geologerna Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist hittade den. Enligt Dan Holtstam beror det på att den kunde lokaliseras så snabbt efter nedslaget att den ännu inte hunnit börja vittra sönder.
– Eftersom den var ovanligt ljusstark kunde den fångas av kamaranätverk, vilket gjorde det möjligt att räkna ut det troliga nedslagsområdet. Men det visade sig att den hade träffat ett stenblock i skogen och studsat hela 70 meter. Det var oväntat, och sökområdet fick därför utvidgas. Ett tag därefter fick vi på museet ett samtal.
På museet är Dan Holtstam van vid att ta emot samtal från personer som misstänker att de hittat meteoriter. Men den här gången kändes det annorlunda.
– Vi får säkert in rapporter om runt hundra misstänkta fynd varje år, men det mesta visar sig vara jordiska stenar eller slaggprodukter som ser ovanliga ut. I det här fallet fanns ett observerat himlafenomen, och både Andreas och Anders har stor erfarenhet inom området. Det fick mig att ana att det här var äkta vara.
Än så länge är Dan Holtstam en av få som har fått se meteoriten i verkligheten. Han hoppas nu att den snart ska bli en del av Naturhistoriska riksmuseets permanenta utställning, så att fler får möjlighet att ta del av det unika fyndet.
– Den är i väldigt fint skick, och storleken är inte heller något att klaga på. Man uppskattar att den ursprungliga massan var omkring 8–9 ton, ungefär en kubikmeter. När den nådde marken var den dock inte större än att man kunde lyfta den med båda händerna. Men med tanke på att det mesta som når jorden är små fragment, måste detta betraktas som en stor meteorit.
På grund av den tidigare rättstvisten har inga vetenskapliga undersökningar kunnat genomföras, något Dan Holtstam nu ser fram emot ska ta vid.
– Ett första steg blir att analysera dess textur och kemiska sammansättning, så att vi kan klassificera den och få den internationellt godkänd som meteorit.
På lite längre sikt hoppas forskarna att meteoriten ska bidra med mer kunskap om solsystemets ursprung och utveckling.
– Än så länge är det för tidigt att säga om det rör sig om en vanlig eller ovanlig meteorit. Men om den visar sig vara ovanlig, kan det tyda på att den härstammar från en tidigare okänd kropp i solsystemet. Det återstår att se, men det ska bli väldigt spännande att följa.
