Måndamm är ultrafint, slipande och klibbigt och kan skapa problem för de astronauter som landar på månen. Därför har ESA startat ett projekt, som Nature Scientific Reports nyligen rapporterade om, där man testat att skapa trafiksäkra ytor genom att smälta simulerat månstoft med hjälp av en kraftfull laser.
Tidigare har rymddamm skapat problem under månfärder. Under Apollo-eran bidrog till exempel rymddammet till att utrustning täpptes till och att rymddräkter vittrade sönder
När Apollo 17 förlorade en bakre skärm blev fordonet så täckt av uppvirvlande damm att det var risk för överhettning, men räddades av att astronauterna lyckades improvisera fram en lösning med hjälp av återvunna månkartor. Sovjetunionens Lunakod 2-rover dog av överhettning när kylaren täcktes av damm, och Surveyor 3-landaren sandblästrades med damm när månlandaren Apollo 12 landade ca 180 m längre bort.
NASA:s nuvarande modeller visar att när månlandare landar kan deras raketer slunga upp tonvis med damm, som kan fastna på landarens ytor och täcka hela området runt landningen.
Snart är det dags för astronauter att återvända till månen, inom det så kallade Artemis 3-uppdraget. Rymdfärden planeras till tidigast i slutet av 2025 och förväntas då bli den första bemannade rymdfärjan att landa på månen sedan Apollo 17 i december 1972. Men med civilisation kommer vägar och det är särskilt viktigt på månen, där vägar behövs för att hålla dammet borta.
Bilar kommer troligtvis bli ett viktigt färdmedel på månen framöver, och då behövs vägar att åka på. En potentiell lösning är att skapa vägar och landningsbanor genom att smälta rymdstoft med hjälp av laser.
Idén att smälta sand för att göra vägbanor på jorden föreslogs för första gången redan 1933. I ESA:s PAVER-projekt (Paving the road for large area sintering of regolith) har forskare undersökt om metoden även skulle kunna fungera vid vägbyggen på månen.
PAVER-konsortiet använde en koldioxidlaser på 12 kilowatt för att smälta simulerat månstoft till en glasartad fast yta, som skulle bli ungefär som asfalterade ytor på månytan.
Enligt ESA:s materialingenjör Advenit Makaya är det i praktiken inte aktuellt att ta med en koldioxidlaser till månen. I experimenten här på jorden används lasern som en alternativ ljuskälla: en ersättning till det solljus som når månen, som skulle kunna producera motsvarande smältning på månens yta. För att lyckas med detta kan en lins på ett par meters diameter användas för att koncentrera ljuset.
Materialet som produceras i smältningsprocessen är glasliknande och sprött, men eftersom det främst kommer att utsättas för nedåtriktade kompressionskrafter kan man fortsätta att använda det även om det går sönder. Vid behov kan det även repareras. Teamet bakom projektet uppskattar att en landningsbana på 100 kvadratmeter med en tjocklek på 2 cm av tätt material skulle kunna byggas på 115 dagar.
