Människan har knappt börjat med utforskningen av rymden. Redan de gamla grekerna studerade visserligen stjärnorna men det var inte förrän 1961 som första mannen, Jurij Gagarin, lämnade jordens atmosfär för rymdens kalla tyngdlöshet. Åtta år senare, 1969, utförde astronauterna Neil Armstrong och Buzz Aldrin det omöjliga då de satte sina fötter på månen.
Rymdsektorn i väst var framför allt då men även nu en mansdominerad sektor, likt större delen av samhället. Kvinnor som drömde om rymden fick slåss länge för sin sak och det var inte förrän 1978 som NASA valde ut sex kvinnliga astronautkandidater för första gången. Sally Ride blev första amerikanska kvinnan i rymden 1983, 20 år efter sin ryska kollega Valentina Teresjkova.
Sally Ride har flera gånger delat med sig av de kulturkrockar hon och hennes kvinnliga kollegor ställdes inför när de knackade på dörren till en totalt mansdominerad bransch. Den kanske mest kända anekdoten är att Ride fick med sig 100 tamponger till en av sina första rymdresor och att NASA även tog fram ett officiellt och noga testat smink-kit att använda i tyngdlöshet. Något som Ride inte var speciellt intresserad av men som vissa av hennes kollegor ändå ska ha uppskattat.
Mycket har som tur är hänt sedan dess, trots att en del jobb fortfarande återstår. Något som visade sig bara för ett par år sedan när världens första helkvinnliga rymdpromenad fick ställas in när det visade sig att det inte fanns tillräckligt med rymddräkter i rätt storlek på den internationella rymdstationen. Promenaden kunde genomföras en kort tid senare då den amerikansk-svenska astronauten Jessica Meir anlände till stationen med en extra rymddräkt.
En ny tid
Trots de många fördomarna och praktiska hindren som återstår att sudda ut talar ändå mycket för en ny era av rymdhistorien.
Ska vi resa till Mars, eller uppehålla oss länge på exempelvis månen, måste dels kroppen, dels psyket klara av utmaningen. Detta banar väg för en ny tid då kvinnor kan få en mer självklar roll i rymden än tidigare. Den senare tidens forskning har nämligen visat att kvinnor på många sätt är bättre lämpade för rymden än män.
För alla rymduppdrag är vikt ett återkommande problem. Varje kilo som ska ut i rymden kräver raketbränsle och kvinnor är i genomsnitt mindre och väger mindre än män. Kvinnors kroppar är dessutom mer effektiva, män behöver 15 till 20 procent fler kalorier per dag för att hålla sin vikt än jämnstora kvinnor. Forskning visar även att kvinnor går ner långsammare i vikt än män på en restriktiv diet vilket är bra för längre rymdresor. En resa till Mars skulle exempelvis ta ungefär 21 månader tur och retur och det finns även studier på att kvinnor klarar isolering bättre än män. Studierna baseras på astronauter men även på forskare som isolerar sig på Antarktis under längre tid.
Det har också visat sig att mäns ögon påverkas mer än kvinnors av tyngdlöshet. Hos astronauter kan det ske en förtjockning av näthinnan orsakad av vätskeansamling bakom ögat orsakad av tyngdlösheten. Detta ger sämre syn och bestående men. Man har hittat detta hos både manliga och kvinnliga astronauter men det är betydligt vanligare bland män.
Astronauten Scott Kelly, känd för att ha tillbringat över ett år i rymden medan hans tvillingbror befann sig på jorden, drabbades även han av denna ögonåkomma. I sin biografi skriver Kelly att: ”Om forskarna inte kan ta reda på vad som orsakar dessa ögonproblem kanske vi helt enkelt måste skicka en helt kvinnlig besättning till Mars." Och varför inte?
