Finns det något som tittar tillbaka på oss när vi riktar teleskopet mot en avlägsen stjärna eller är allt bara ett ljus omsluten av ett kompakt mörker av slumpmässigt ordnad materia. En av mänsklighetens stora gåtor är om vi är ensamma i universum. På många sätt har vi försökt lösa denna gåta. Vi har listat ut vilka förutsättningar som livet på jorden kräver för att frodas och vi kan idag mäta oss fram till om andra planeter skulle kunna ha samma. Avstånden gör det hittills omöjligt att svänga förbi närmsta grannby och, så att säga, knacka på dörren till kommunhuset och därför blir vi tvungna att hålla oss här hemma i vår egen avbefolkade landsbygd vi kan kalla solsystemet. Leta efter smulor av andra familjer som kanske bodde här innan oss för att se om de lämnat en dold lapp någonstans om vart de gav sig av.
Forskare har letat efter biomarkörer, spår av att liv som vi känner det kan eller har funnits, på olika platser i vårt solsystem. En sådan plats är en av Jupiters månar, Europa, där forskarna tror att det kan finnas ett hav av vatten under ett tjockt lager av is. I nuläget är två missioner planerade för att titta närmre på Europa och Jupiters andra månar: ESA:s JUpiter ICy moons Explorer (JUICE) och NASA:s Europa Clipper. Hittills har vi inte funnit något liv och kanske borde vi vidga vad vi söker efter, det tycker åtminstone virusjägaren Ken Stedman, professor i biologi vid Portland State University.
På jorden finns det enligt beräkningar över tio gånger så många virus som livsformer uppbyggda av celler, men nästan ingen letar efter dem när vi söker efter liv i universum. Det skriver Ken Stedman i en artikel från 2018. Ken Stedman ingår i en grupp av forskare som myntat begreppet astrovirologi inom NASA:s Astrobiology Virus Focus Group och en del av deras mål är att få forskare att få upp ögonen för virus.
- Det huvudsakliga syftet med att starta fokusgruppen var att få astrobiologer att tänka på virus. Det fanns en (uppfattad) verklig brist på intresse för virus. Virus är den vanligaste biologiska enheten på jorden, spelar kritiska roller i evolutionen nu och historiskt och kan till och med ha spelat en roll i livets ursprung, säger Ken Stedman.
Virus driver fram evolutionen genom att pressa organismer att stå emot dem men också genom att föra gener från en organism till en annan, vilket ger upphov till mutationer. Virus består av genetisk arvsmassa (antingen DNA eller så kallat RNA) och ett skyddande proteinhölje med partiklar som gör att viruset kan fastna på kroppens celler och tränga in i dem. Där överför de sin egen arvsmassa för att få kroppscellen att tillverka nya virus. Ett virus kan, till skillnad från bakterier, bara föröka sig i levande vävnad och det är svårt att leta efter virus eftersom det är svårt att hitta några visrusspecifika biomarkörer, därför är detta ett viktigt område för astrovirologerna. Kan man hitta biomarkören går det att leta efter den på andra planeter, eller himlakroppar, såsom Europa.
De stora frågorna som forskarna måste svara på gällande virus är var de först kom ifrån, eller vad virusets ursprung är ur ett evolutionärt perspektiv. Det finns fortfarande inte ett entydigt svar men när man har det kan forskarna ta reda på vilken faktisk roll virus spelar i jordens, eller andra planeters, ekosystem. Nutida eller historiska. Finns det virus, finns det liv. Vi måste bara lära oss hitta dem.
Så till frågan alla såklart vill ha svar på, kan det slå ner en asteroid med ett utomjordiskt virus som snabbt skulle utplåna oss på jorden? Svaret är nej (nästan helt säkert).
- Jag tror att det är extremt osannolikt av tre huvudskäl. Först behöver alla virus värdcellulära organismer för att infektera samt massor av värdmaskineri, vanligtvis utvecklas dessa samtidigt under en mycket lång tid. Jag tror att det är oerhört osannolikt att ett främmande virus också skulle kunna infektera oss, såvida det inte finns andra varelser i universum som är extremt lika oss som dessa virus infekterade innan de hamnade på asteroiden. För det andra är de flesta virus ganska mesiga i de flesta miljöer, än mindre i rymden och förlorar smittsamheten under en timme till ett par dagar. Med det sagt har det inte forskats mycket på virus som exponerats för rymdmiljön vad jag vet, särskilt extremofiliska [organismer som trivs i en extrem miljö] virus. För det tredje är många, om inte de flesta, virus på jorden inte farliga för människor, säger Ken Stedman
