Satelliter som cirkulerar runt jorden rör sig i extrema hastigheter. Men vad händer när två satelliter krockar? Satellitkollisioner är väldigt sällsynta och därmed är vår kunskap om konsekvenserna av dem dåliga. Ett nytt Esa-projekt syftar nu till att simulera satellitkollisioner för att ge oss bättre prognoser om bildandet av framtida rymdskrot.
Hittills har det bara skett fyra kollisioner med satelliter under rymdhistorien. Majoriteten av allt rymdskrot kommer från explosioner av gamla bränsletankar eller batterier. Men i framtiden spås kollisioner bli allt vanligare.
Vår kunskap om satellitkollisioner baserar sig till största delen på olika antaganden om hur hög kollisionsenergi spridas. Men vi saknar djupare förståelse för den fysik som är inblandad. Genom ett nytt projekt vill Esa nu visualisera satellitkrockar i detalj. Genom att i flera olika datamodeller simulera kollisioner ska vi få bättre kunskap om hur satelliterna bryts upp och hur många skräpdelar som produceras vid en kollision.
Den första kända satellitkollisionen ägde rum 1991, då Rysslands rymdfarkost Kosmos 1934 träffades av en del från Kosmos 926. 1996 träffades Frankrikes Cerise-satellit av ett fragment från en Ariane 4-raket. År 2005 träffades ett amerikanskt raketsteg av en bit av ett kinesiskt raketsteg. Och under 2009 kolliderade en Iridium-satellit med den ryska Cosmos-2251.
Läs mer om hur man ska simulera satellitkollisioner för att lära sig hur rymdskrot bildas och färdas.
Esa arbetar aktivt för att minska uppkomsten av rymdskrot och att minska påverkan på rymdmiljön under rymdmissioner genom sitt program Clean Space.
