När man i förväg laddar för en vecka med enbart jobb så tror man kanske inte att tiden kan springa fram. Men det har den gjort för mig denna första vecka. Marco och jag arbetar på mycket bra och redan i slutet av veckan hade vi rätat ut en del frågetecken, producerat ny analysdata och dessutom hade vi börjat strukturera en ny vetenskaplig artikel.
För de som inte har egen erfarenhet av hur den vetenskapliga värden fungerar så är det så att när man har fått fram intressanta resultat skriver man en artikel som beskriver vad man gjort och vilka resultat man fått fram. När man har skrivit färdigt skickar man artikeln till en journal, exempelvis ”Advances in Space Research” och får förhoppningsvis sin artikel publicerad. Blir artikeln publicerad så har den blivit godkänd av en panel bestående av andra forskare. Att få en artikel publicerad är ungefär som att få ett patent. Men med den stora skillnaden att om folk vill använda information från min artikel så behöver de inte betala för det, men de måste ange att data kommer från vår artikel.
Bild: Kontorsbyggnaden där jag jobbade.
Vad behöver vi göra för att kunna publicera data?
Först måste vi förvissa oss om att detektorn, efter åtta år ombord på rymdstationen ISS, fortfarande uppför sig som vi tror att den ska göra. Innan vi har säkerställt att detektorn beter sig som den ska, kan vi helt enkelt inte lita på data vi får från den. Det är inget komplicerat test utan vi kan ganska snabbt avhandla den punkten med slutsatsen att detektorn beter sig mycket bra.
Nu behöver vi skriva ett datorprogram som analyserar enskilda datafiler. Programmet behöver givetvis ge samma resultat när vi kör det med datafiler som redan analyserats en gång. Får vi samma resultat bör vi kunna lita på resultaten vi får fram om vi kör det med datafiler ej tidigare analyserade. Efter en tids programmering, fundering och kaffedrickande lyckas vi utveckla ett program som fungerar mycket bra.
Statistiken kommer in i bilden
När vi har kört en datafil genom programmet får vi ett diagram som har en generell form av en exponentiellt avtagande kurva (BILD). Men längst den kurvan finns flera, mer eller mindre, tydliga toppar. Dessa toppar motsvarar olika joner. Detektorns utformning gör att vi inte kan identifiera partiklar med laddningstal 4 eller lägre. D.v.s. vi kan identifiera joner från Bor (laddningstal 5) och uppåt. Men ju högre vi går desto lägre blir förekomsten av dessa tyngre joner. Så för att tydligt kunna se dessa tyngre joner i diagrammet behövs mycket statistik. Exakt hur vi går till väga för att göra nästa steg i analysen är inte helt trivial och kräver kunskap i statistisk dataanalys. För att göra en lång och ganska ointressant historia kort gör vi en s.k. multigausisk anpassning till histogrammet. Genom den anpassningen får vi fram viktig information. Dels den exakta positionen för de olika topparna i diagrammet samtidigt som det ger oss möjlighet att beräkna hur många partiklar det är som varje topp består av. D.v.s. det värde vi behöver för att kunna beräkna den relativa förekomsten av tunga joner inuti ISS.
Förlorat bagage
Lite analys och lite statistik kanske inte låter som så mycket jobb. Men faktum är att de tre styckena ovan tog ca 20 minuter att skriva men drygt 5 (långa) arbetsdagar att genomföra. Förutsättningarna för arbetet blev inte bättre av att den första dagens arbete blev lite haltande, jag anlände till Tokyo med utsatt plan, men det gjorde inte mitt bagage. Luttrad resenär som jag är hade jag givetvis extra underkläder i handbagaget men av någon outgrundlig anledning hade råkat lägga strömförsörjningsdelen till datorn i det incheckade bagaget. Lyckligtvis levererades mitt bagage på måndagskvällen och jobbet kunde börja på riktigt på tisdagen.
Bild: På söndagen åkte jag till Ikebukuro för att promenera runt och spana in några elektronikaffärer. Kom därifrån med lite småsaker till kameran men dessvärre inga klipp.
Kommande vecka hoppas jag kunna börja skriva på en ny vetenskaplig artikel.
Tills nästa vecka
/Oscar
Bild: Min arbetsplats
