Att en raket till månen behöver vara så stor handlar i grunden om fysik. För att lämna jorden måste raketen nå en hastighet på omkring 11 kilometer per sekund. Det kräver enorma mängder energi, och i en raket betyder energi i praktiken bränsle.
Här uppstår ett klassiskt problem. Ju mer bränsle du tar med dig, desto tyngre blir raketen. Men en tyngre raket kräver i sin tur ännu mer bränsle för att lyfta. Det är en ond cirkel som gör att en stor del av raketen egentligen bara består av bränsle för att lyfta… mer bränsle.
När målet dessutom är månen blir kraven ännu högre. Resan är cirka 400 000 kilometer enkel väg, och det räcker inte att bara ta sig dit. Du ska kunna bromsa in i månens bana, landa, starta igen och sedan ta dig hela vägen tillbaka till jorden. Varje steg kräver extra bränsle, som i sin tur ökar vikten redan vid uppskjutningen.
Det är därför raketer byggs i steg, så kallade stegade raketer. Delar av raketen kastas av längs vägen för att minska vikten. Trots det är det mesta av startvikten fortfarande bränsle.
Konsekvensen blir att raketer som Saturn V eller Space Launch System måste vara både stora och tekniskt avancerade. De ska inte bara lyfta sig själva, utan också bära med sig allt som behövs för en resa som sträcker sig långt bortom jorden.
Storleken är alltså ingen överdrift. Den är en direkt följd av fysikens lagar. Och det är också därför rymdresor till månen fortfarande är komplexa och kostsamma, trots att vi gjorde det redan på 1960-talet.
