Tidigare i år annonserade NASA att det snart är dags att genomföra en bemannad testflygning till månen inom Artemisprogrammet. Ett uppdrag som kallas Artemis 2.
Artemis 2 bygger vidare på den obemannade testflygningen Artemis 1, som genomfördes hösten 2022. Nu är målet att genomföra en bemannad färd med kapseln Orion och visa att systemen fungerar inför framtida uppdrag.
När astronauterna sänds upp kommer de kretsa två varv runt jorden i kapseln för att testa livsuppehållande system, kommunikation och andra funktioner medan de fortfarande har nära hem om något skulle hända. Under det andra varvet ska Orion gå in i en högre omloppsbana, som gör det möjligt att bygga upp den hastighet som krävs för att kunna slutföra resan till månen.
Besättningen kommer att resa över 7500 kilometer bortom månens baksida innan den återvänder till jorden. Därifrån kommer de kunna se månen nära i förgrunden och jorden runt 400 000 kilometer bort i bakgrunden. Totalt ska uppdraget pågå i tio dagar och har möjliga uppsändningstider i april efter att ha blivit försenat från först februari och senare även mars på grund av vissa problem med raketen.
I slutet av februari meddelade NASA att Artemisprogrammet utökas med flera uppdrag. Artemis 2 kommer bana väg för Artemis 3, som tidigare var det uppdrag inom vilka en besättning skulle landa på månen för första gången sedan 1972. Nu ska Artemis 3, som planeras till 2027, istället testa system och operativa förmågor i låg omloppsbana runt jorden som förberedelse inför en månlandning med Artemis 4 2028.
Artemis 3 ska hålla sig i omloppsbana runt jorden och där genomföra en dockning med en eller båda de kommersiella månlandare som utvecklas av SpaceX och Blue Origin. Farkosterna ska testa sina livsuppehållande system, kommunikation och framdrivning. Även de nya rymddräkterna för rymdpromenader, xEVA, ska testas inom Artemis 3.
Detta innebär att månprogrammet förtätas och får ytterligare steg, medan tidplanen ändå hålls relativt oförändrad.
Mer än bara en sten
Månen är i sin enkelhet en sten med järnrik kärna och ett fint vasst grus på ytan. Den saknar atmosfär, det finns vattenis i de skuggiga kratrarna och den befinner sig i omloppsbana runt jorden på ett medelavstånd av cirka 384 000 kilometer.
I vidare mening är månen vår närmaste granne i solsystemet. En del av oss som troligtvis slets loss i jordens barndom och som sedan dess aldrig lämnat vår sida. Månen är laddad med symbolik inom flera kulturer. En nymåne kommer med hopp om något nytt, men också som omen om kris och katastrof. Under fullmånen uppstår varulvar, fruktbarhet och skördelycka. Och vem har inte sett upp en månklar natt och ställt sig frågan om du också ser månen där du är ikväll.
Under Apolloprogrammet, som varade mellan 1961 och 1972, genomfördes 11 lyckade bemannade flygningar och en hel rad med förberedande uppdrag. Totalt har 24 människor rest till månen och 12 av dem fick också chans att gå på dess yta. Sammanräknat finns det totalt knappt 390 kilo månsten på jorden som under åren hämtats hem för att kunna studeras.
Inte bara USA har landat på månen. Ryssland, Kina och Indien har alla lyckats med ”mjuka” landningar. Japan har försökt men utan att hittills lyckats. Sverige har faktiskt också skickat instrument till månen, först på den europeiska rymdsonden SMART-1 och senare på den indiska sonden Chandrayaan-1 och även på den kinesiska landaren Chang'e-4.
En ny era av utomjordisk samverkan
Apolloprogrammet var först och främst en amerikansk angelägenhet. Närmare 200 miljarder kronor gick den amerikanska staten in med för att bli första nation att landa på månen. När nu Artemisprogrammet tar fart på allvar är fler än 50 nationer världen över direkt inblandade genom det så kallade Artemis Accords, ett ramverk som leds av USA med syfte att etablera principer för fredlig och hållbar rymdforskning på månen, Mars och andra himlakroppar. Det baseras på FNs rymdfördrag från 1967 och behandlar frågor om hur man ska samarbeta kring månen, vara transparenta mot varandra, nyttja resurser utan territorialanspråk, avfallshantering och säkerhetszoner. Allt för att främja internationellt samarbete.
Det finns flera exempel där nationer bidrar mer direkt till olika delar av Artemisprogrammet. Den europeiska rymdorganisationen, ESA, bidrar exempelvis genom utvecklingen av den del av kapseln Orion som hanterar elsystem, framdrivning, termisk kontroll och livsuppehållande system som luft, vatten och syre till besättningen. ESA bidrar också till utvecklingen av en ny rymdstation som ska ligga i omloppsbana runt månen och som fått namnet Gateway. Till samma station har den kanadensiska rymdsektorn utvecklat en robotarm av samma typ som idag finns på den internationella rymdstationen. Japan, genom den japanska rymdstyrelsen Jaxa och bilföretaget Toyota, bidrar även dem direkt med utvecklingen av månbilen Lunar Cruiser i vilken astronauterna ska kunna ta sig runt på månen.
Varför månen och varför nu?
Att vi nu väljer att återvända till månen inom Artemisprogrammet går att koka ner till att det på något sätt är nästa logiska steg i människans utforskning av rymden. Där kan vi förena ny vetenskap med konkreta tekniktester.
Vid månens sydpol finns vattenis och geologiska miljöer som aldrig tidigare undersökts, vilket kan ge ny kunskap om solsystemets historia. Samtidigt fungerar månen som en testbädd för de system som krävs för att leva och arbeta längre bort från jorden. Här kan man pröva livsuppehållande teknik, strålskydd, energiförsörjning och resursutvinning. Genom att bygga upp en infrastruktur där det går att utvinna det vatten som finns på månen kan man utifrån det producera raketbränsle och på så sätt skapa en språngbräda ut mot exempelvis Mars. Artemis handlar därför inte om korta besök, utan om att bygga en hållbar och internationell närvaro.
Månen ger också unika möjligheter för astronomin. Lyckas man bygga en månbas är steget inte långt från att kunna bygga upp vetenskapliga miljöer i form av teleskop av olika slag. Utan atmosfär slipper man störningar från luft, väder och ljusföroreningar, vilket ger skarpare observationer av universum. Särskilt intressant är månens så kallade baksida, som är naturligt skyddad från jordens radiosignaler och därför idealisk för radioastronomi på låga frekvenser som inte kan studeras från jordytan.
En permanent infrastruktur på månen skulle också göra det möjligt att placera stabila, långlivade teleskop och instrument som kan samla obrutna mätserier under många år. Det öppnar för studier av universums tidigaste epoker, solens aktivitet och kosmiska fenomen med en precision som i dag är svår att uppnå.
