Det är mer än 50 år sedan de sista astronauterna lämnade månen under Apollo-programmet. Därefter låg fokus i stället på rymdstationer, Mars och andra delar av solsystemet.
– Efter Apollo fanns det länge en känsla av att månen var färdigutforskad. Man hade varit där, gjort mätningar och tagit hem sten och damm, säger Martin Wieser, forskare vid Institutet för rymdfysik i Kiruna.
När fler länder började planera nya missioner i början av 2000-talet blev månen mer aktuell och man insåg att det fortfarande fanns mycket att utforska.
– Det vi ser nu är en ny version av rymdkapplöpningen på 1960-talet. Men nu är det fler spelare som tävlar om att vara först, som USA med Artemis, Kina, Indien och Japan och privata aktörer, säger Martin Wieser.
Varför det är viktigt att komma först
– Det finns en politisk dimension vid sidan av det av det vetenskapliga intresset. De som kommer dit först kan i praktiken lägga anspråk på de få områden som passar för baser. Sydpolen är ganska attraktivt med sina områden som nästan alltid är i solen.
Martin Wieser har arbetat i drygt 20 år vid Institutet för rymdfysik (IRF), som bidragit med flera instrument till uppdrag på månen, bland annat ASAN på den kinesiska rovern Yutu-2 och NILS i Chang'e 6-uppdraget.
– Att bygga rymdinstrument är lite som väldigt avancerade legokonstruktioner. Man skickar iväg något ut i okänt territorium, dit ingen tidigare har varit. Det fascinerar mig, säger han.
Han forskar om hur solvinden påverkar månens yta. Mätningar som görs direkt på ytan visar hur partiklar och strålning beter sig i en miljö som saknar atmosfär och starka magnetfält.
– Vår forskning bidrar till att förstå vilka risker och tekniska utmaningar som finns inför framtida bemannade uppdrag till månen, till exempel inom NASA:s Artemisprogram.
Han menar att en av de största utmaningarna är måndammet, regoliten, som täcker månens yta och påverkas av solvinden.
– Månen är en brutal plats för människan. Regoliten fastnar överallt, är otroligt svårt att få bort och fungerar nästan som ett slipmedel, eftersom kornen inte har rundats av vatten som sand på jorden, säger Martin Wieser.
Redan under Apollo-missionerna blev det tydligt hur aggressivt materialet är. En handske som kom tillbaka från missionerna var till exempel helt söndersliten efter bara några dagar på månen.
