Att studera och kartlägga de områden i rymden där stjärnor bildas är svårt, eftersom de vanligen är dolda av tjocka moln av gas och stoft. Det gör att de inte lätt kan observeras direkt och avstånd inom dessa områden blir därför mycket svåra att mäta.
Genom åren har många teleskop observerat stjärnbildande områden, vilket innebär att vi haft en god uppfattning om hur de ser ut ur från vårt perspektiv här på jorden. Man har däremot inte kunnat observera de stjärnbildande områdena från andra perspektiv än vårt eget, och har därför inte haft en god uppfattning om hur de ser ut i 3D.
Men det har nu ändrats.
Rymdteleskopet Gaia kan inte se molnen kring de stjärnbildande områdena. Det kanske låter som ett problem, men är i det här fallet en fördel. Gaia kan nämligen mäta stjärnornas positioner i molnen, vilket gör det möjligt att se hur mycket av stjärnornas ljus som blockeras av stoft. Det är utifrån detta som forskare nu lyckats skapa 3D-kartor som visar var stoftet finns.
Extremt ljusa stjärnor i de stjärnbildande molnen
Den nya 3D-kartan sträcker sig 4 000 ljusår från oss med solen i centrum. Den visar stjärnbildande områden i Vintergatan, och baseras på Gaias observationer av 44 miljoner ”vanliga” stjärnor, och 87 stjärnor av O-typ.
O-stjärnor är sällsynta i universum. De är mycket heta, massiva och har en kortare livslängd jämfört med ”vanliga” stjärnor. Vanliga stjärnor syftar på en bred kategori, som är svalare, har en längre livslängd och en medelhög massa. Där ingår bland annat vår sol.
O-stjärnor är blåvita och lyser starkt i ultraviolett ljus, och de ultravioletta strålarna är så energirika att de kan ta bort elektroner från väteatomer när de träffar dem. På så sätt joniseras vätgasen runt de heta stjärnorna, vilket innebär att gasen blir en blandning av elektriskt laddade partiklar. Joniserad vätgas är ett tydligt tecken på stjärnbildning, vilket ger ett sätt för astronomer att identifiera områden i rymden där stjärnor föds.
Det har aldrig tidigare funnits en modell av fördelningen av joniserad gas i Vintergatan som stämmer så väl överens med andra teleskops observationer av himmelen. Det är en god indikation på att Gaias 3D-karta ger ett bra estimat av hur dessa moln skulle se ut i 3D.
Med hjälp av 3D-kartan kan vi lära oss mer om hur de gigantiska O-stjärnorna ger energi till gasen i vår galax, och hur långt deras inflytande sträcker sig. Forskarna bakom kartan har redan märkt att vissa av molnen i de områden där stjärnor bildas verkar ha brustit, och att strömmar av gas och stoft sannolikt strömmar ut ur en stor hålighet.
