Idag tittar vi närmare på de dolda hjältarna bakom våra väderprognoser.
Världen utan vädersatelliter
Den 8 september år 1900 drabbade en orkan staden Galveston i Texas USA. Orkanen hade inget namn, men vindarna blåste över 60 meter i sekunden. Vattennivåerna steg snabbt, och inom några timmar hade en 4,5 meter hög stormflod förstört skolor, sjukhus och barnhem. Genom de vattenfyllda gatorna svepte pianon, hästar och tusentals människokroppar.
När vindarna väl hade lugnat sig och vattnet dragit sig tillbaka hade minst 8 000 personer mist livet, och mer än 3 600 byggnader totalförstörts.
USA:s väderbyrå hade tidigare gjort en prognos på att stormen, som rört sig norrut från Kuba, skulle röra sig vidare längs med Floridas kust upp mot New England. En varning för ”hårda vindar” låg över den östra Golfen och Florida. I tidningen Galveston Daily News fanns det dagen för orkanen endast en liten notis om vädret:
”Regnig lördag med hårda nordliga vindar”.
Befolkningen i Galveston hade ingen förvarning, och berättelsen är för oss en påminnelse om vad som händer i avsaknaden av avancerade väderprognoser – det är en berättelse om världen utan vädersatelliter.
Tidiga väderprognoser
Idag har vi en konstellation av vädersatelliter som skannar vår planet, jorden runt och dygnet runt. Data från satelliterna matar globala vädermodeller, vilket ger oss dagliga väderprognoser. De ger oss information om gräs- och skogsbränder, vulkanaktivitet, översvämningar, dimma och isnivåer, och de säger oss en hel del om orkaner.
Vi tar våra väderprognoser för givet. Vi sätter igång radion, öppnar en app på telefonen eller slår igång Tv:n efter morgonnyheterna. Svaret är alltid omedelbart, och det är lätt att glömma att vad som för oss är en självklarhet bygger på årtionden av forskning och hårt arbete.
Långt innan några satelliter låg i omloppsbana runt jorden förlitade vi oss på telegrafer för att dela information om väder och stormar. Under det tidiga 1900-talet började man i USA att använda flygplan för att göra mätningar av atmosfären. Utöver detta hade man ett nätverk av radiosonder och väderballonger, och väderinstrument monterade på bojar samlade data över haven. Men observationerna var begränsade, och täckte endast delar av jorden.
Väder är ett globalt system, och meteorologer behöver information från hela världen för att göra tillförlitliga och träffsäkra prognoser. Detta fanns inte i början av 1900-talet, och vad de verkligen behövde var bilder från ett rymdperspektiv.
