Igår kväll ringde Rosetta hem till jorden för första gången på 31 månader. Efter att ha värmt upp sina viktigaste navigationsinstrument, kommit ut ur sin spinn och riktat sin radioantenn mot jorden, skickade Rosetta en signal hem till ESA för att tala om att hon vaknat och överlevt den mest avlägsna delen av sin resa.
Här berättar kometforskaren Björn Davidsson om väntan på Rosettas signal.
Klockan var fem på eftermiddagen, 20 januari 2014, då vi bänkade oss i rymdfysikernas
projektrum på Ångströmlaboratoriet i Uppsala för att följa ESAs direktsändning från ESOC i Darmstadt. Det var dags för Rosetta att vakna upp. I två och ett halvt år hade sonden slumrat utan att något livstecken hade hörts. Detta var planerat – den befann sig så långt från solen att solpanelernas ström inte var tillräcklig för annat än att hålla instrumenten varma i rymdens bitande kyla.
Under dagen hade det varit svårt att arbeta och koncentrera sig. Enligt planerna skulle Rosetta vakna upp klockan 11 på förmiddagen och påbörja uppvärmningen av de kameror som fotograferar stjärnhimlen för att Rosetta skall kunna orientera sig – en process som beräknades ta sex timmar. Men var sonden vaken och hade uppvärmningen verkligen kommit igång? Vid femtiden, när ett dussintal forskare, ingenjörer och studenter började samlas i projektrummet, borde Rosetta vara i färd med att bromsa ned sin rotation, som hållit den stabil under de två och ett halvt år som förflutit sedan senaste kontakten. Men ingen av oss visste om allt detta verkligen utspelade sig, 5.4 gånger längre bort från Jorden än avståndet till solen.
Så, klockan 18:30 inleddes ESAs sändning och vi fick se en grupp ingenjörer sitta framför sina skärmar i kontrollrummet. En halvtimme tidigare borde Rosetta ha stannat upp sin rotation, gjort sina observationer av stjärnhimlen, beräknat var Jorden befann sig och riktat sin stora antenn mot oss. Vid sextiden borde Rosetta ha börjat sända sina radiovågor mot Jorden – men hur kunde vi veta att de faktiskt var på väg? Spänningen började bli olidlig.
Bild: Efter 31 månaders djup sömn vaknade Rosetta, riktade antennen mot jorden och skickade en signal hem. Källa: ESA - C.Carreau.
Det skulle ta omkring 45 minuter för signalen att nå fram, så 18:45 inleddes den mest nervpirrande fasen under kvällen. Alla stirrade på samma sak – en grön taggig kurva som nästlade sig fram över en datorskärm. I mitten på denna taggiga kurva skulle det höjas en smal och kraftig topp – tecknet på att Rosettas signaler mottagits av de stora radioantenner som lyssnade i USA och i Australien. Men kurvan förhöll sig rak, medan små taggar dåsigt dansade upp och ned utan att göra en ansats till kraftsamling.
Vi visste att det kunde ta tid – inga av de moment Rosetta utfört under dagen skulle ske med exakt precision, och det var bara att acceptera tystnaden även om den var ganska olidlig. Under tiden hann jag tänka på att jag som entusiastisk gymnasiestudent hade skrivit om Rosetta i mitt specialarbete om kometer år 1993. Efter min disputation tio år senare hade jag arbetat i två år som Research Fellow på ESAs anläggning ESTEC i Holland, och sett uppskjutningen av Rosetta därifrån på storbildskärm år 2004. Året efter hade jag officiellt blivit en del av OSIRIS-teamet,
den grupp som ansvarar för Rosettas kamerasystem. Många gånger hade jag åkt på OSIRIS-möten världen över för att planera våra observationer. Skulle våra ansträngningar vara förgäves? Den gröna taggiga kurvan brände på näthinnan, envist stum.
Bild: Efter en spänd väntan dök en signal från Rosetta upp på skärmen. Källa: ESA.
Så, plötsligt, kring 19:16 hände något! En av taggarna började växa sig lite större, bara för att försvinna igen. Men i nästa ögonblick växte den och höjde sig över skogen av taggar. Rosettas signal hade kommit fram! Som brukligt är var det idel glada ansikten, applåder, ryggdunkningar, armar som höjdes i luften. Och så plötsligt insikten att allt det som vi hade gått och tänkt på under dagen – Rosettas märkliga manövrar långt ute i den becksvarta rymden – faktiskt hade ägt rum.
Rosetta var vid liv! Rosetta hade vaknat upp. Nu väntar nästan två år av intensiva aktiviteter, för att studera kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Men först får vår rymdsond vakna till ordentligt – god morgon, Rosetta!
Björn J. R. Davidsson
Fil. Dr., Teoretisk Astrofysik.
