Det var suveränt häftigt att komma ut och vandra på
rymdstationen och Discovery igen! När jag gled ut ur luftslussen genom luckan
såg jag hav och moln glida förbi i god fart långt under mig. Det är en hisnande
känsla och instinktivt försöker man att hålla sig fast noga. Fast ramla ner gör
man ju inte. Men inte vill man flyta iväg heller, även om vi har
säkerhetslinor.
Rymdpromenaden var mycket lyckad och nästan helt utan
småfel. Att hålla den 833 kg tunga tanken var lättare än jag trodde. Det var nästan mer mentalt jobb än fysiskt. Det gäller att koncentrera sig på rätt saker. Varken jorden eller
rymdstationen kunde användas som referensramar för hur tanken ev. svängde i
förhållande till mig när robotarmen rörde sig. Men om jag slappnade av de
flesta muskler så följde tanken med mycket fint och man kunde känna om den
började svänga på något sätt. I början spände jag bl.a. benen en hel del – jag
ville ju inte halka ur fotstödet, men efter tio minuter kunde jag slappna av
där också. Sedan var det mest att njuta av utsikten – när de var någon. Ett långt
tag i början av rymdpromenaden var det bara kolsvart, men sedan kom vi in over
ljus och det var Europa jag såg. Ett varv senare också när vi återigen var över
Europa kunde jag identifiera Medelhavet och sedan Bosporen med Istanbul. Ytterligare
ett halvt varv efter det var det en jättevacker vy över Nya Zeeland där hela
Sydön var molnfri med vackra snöbetäckta berg.
Har spanat efter Sverige i nattmörkret två gånger idag, men det var rätt mycket moln så det var svårt att identifiera. Tog foton men hoppas
på bättre väder en annan dag.
Nu låses vi ini luftslussen igen för morgondagens sista rymdpromenad. Den är svårare rent tekniskt sett.
Hälsningar,
Christer
