Stjärnor har en begränsad livstid. När tiden är räknad kan stjärnan explodera i en så kallad supernova, som är en av de mest våldsamma händelserna i universum. Men varför dör stjärnor egentligen?
Att stjärnor lyser beror på att det inne i stjärnan pågår en kärnfusionprocess, där stora mängder energi och värme frigörs. Ett tryck mot stjärnans yttre delar skapas samtidigt som gravitationen verkar i motsatt riktning. Balansen mellan dessa krafter gör att stjärnan kan fortsätta att existera.
I takt med att bränslet i stjärnans kärna tar slut minskar det inre trycket och när trycket från gravitationen blir större kollapsar stjärnan. Det sker oerhört snabbt och det skapas enorma chockvågor, som gör att stjärnan exploderar i en så kallad supernova. Det som blir kvar är kollapsade döda stjärnkärnor, så kallade neutronstjärnor, eller om stamstjärnan är tillräckligt massiv, ett svart hål.
Alla planeter som kretsar kring en stjärna som övergår till supernova utplånas. Men mystiskt nog har forskare upptäckt att det finns en handfull planeter, så kallade ”zombieplaneter”, som kretsar kring döda stjärnor. De har hittats runt pulsarer, som är neutronstjärnor som strålar ut regelbundna radiovågor i rymden. Om en pulsar har en planet i sin närhet kommer båda att kretsa kring ett delat gravitationscentrum.
Fem kusliga zombieplaneter
Phobetor, Draugr och Poltergeist är exempel på ”zombieplaneter” med kusliga namn. Planeterna kretsar alla runt pulsaren PSR B1257+12, som blinkar 161 gånger per sekund och fått smeknamnet Lich, som i västerländska folksägner är en död kropp som återupplivats av magi.
Draugr är uppkallad efter en varelse inom nordisk mytologi som dels är en gravsatt död människa, dels en gengångare vars kropp går igen. Draugr är den av de tre planeterna som har minst massa och kretsar kring pulsaren var 25:e dag. Dess större kusiner, Poltergeist och Phobetor, kretsar var 67:e och 98:e dag.
De tre planeterna var de första expoplaneterna som upptäcktes bortom vårt solsystem, redan 1991. Upptäckten innebar att de rådande idéerna om planetbildning utmanades och man drog slutsatsen att dessa planeter måste ha bildats efter att den döende stjärnan blev en supernova. Hur detta gick till är ännu inte med säkerhet känt, men teorier talar om att partiklar som kretsade runt pulsaren smältes samman till planeter efter att supernovan bildades.
En annan planet som kretsar runt en pulsar cirka 4 000 ljusår bort är PSR J1719−1438b, som också kallas diamantplaneten. Den susar ett helt varv runt pulsaren på drygt två timmar och är den tätaste planet som hittills upptäckts. Den är så tät att man tror att den till stor del består av diamant.
