Ett teleskop på Hawaii observerade förra månaden ett objekt vars bana runt solen korsar jordens. Det finns över 600 000 kända asteroider i vårt solsystem. De flesta ligger i ett bälte mellan Mars och Jupiter men över 20 000 asteroider ligger i en omloppsbana som periodvis korsar jordens på sin väg runt solen, de definieras som så kallade Near Earth Objects (NEOs). Då och då kommer de så nära jorden att de antingen kolliderar med oss, eller fångas upp av jordens gravitationskraft och hamnar då i en temporär bana runt jorden. En sorts andra minimåne.
Efter att ha studerat objektet tror nu en av NASA:s ledande asteroidexperter att det i det här fallet faktiskt inte alls rör sig om en sten. Utan om en raket som försvann för 54 år sedan. Landaren Surveyor 2 var tänkt att landa på- och fotografera månens yta år 1964 inom ett av NASA:s många månprojekt. Dessvärre misslyckades landningen och sonden kraschade. Bärraketen som förde landaren till månen var en Atlas LV-3C Centaur-D som efter att ha släppt ner sin last försvann ut i omloppsbana runt solen. Det är nu den raketen Paul Chodas, chefen för NEO programmet på NASA:s Jet Propulsion Laboratory, tror har kommit tillbaka.
Det första som fick Paul Chodas att haja till var storleken på objektet. Precis lika stor som Atlas-raketen utan sin nyttolast. Det andra var att objektet rör sig i en nästan helt cirkulär bana runt solen, något som är ovanligt för en asteroid. Det tredje som lutar åt att det är en raketdel är att objektet befinner sig i samma plan, eller vinkel, som jorden i sin färd runt solen. Asteroider brukar komma från alla möjliga håll och vinklar. Till sist är objektet för långsamt för att vara en asteroid, den rör sig bara i en hastighet av 2400 km/h.
Det är de här verktygen astronomer och asteroidjägare har för att avgöra vad som är vad när de inte kan titta rakt på objektet. En samling av parametrar som bygger på statistik och kända konfirmerade data. Nu hoppas Paul Chodas och andra forskare kunna observera objektet närmare. Prognosen säger att objektet kommer fångas upp av jordens dragningskraft i mitten av november, snurra här i ungefär fyra månader innan det sliter sig loss och försvinner runt solen igen. Under den här tiden kan forskarna se hur objektet påverkas av strålningen och värmen från solen. En sten påverkas inte mycket alls medan en tom metalburk kommer att bete sig annorlunda. Eftersom objektet inte är mer än 8 meter långt och 3 meter i diameter kommer man inte kunna se det med blotta ögat och då får man förlita sig på andra typer av observationer.
- Jag kan ha fel om det här. Jag vill inte verka alltför säker. Men det är första gången, enligt min åsikt, som alla bitar passar ihop med en känd händelse, säger Paul Chodas till The Associated Press.
