Är kometer farliga? Vi ställde frågan till Per Magnusson astronom på Rymdstyrelsen och fick ett mycket komplett svar:
När vi idag hör talas om faror från rymden så rör det sig kanske om rymdskrot, som ska trilla ner på någon oförutsägbar plats på jorden. Nu i höst har vi stiftat bekantskap med två sådana fall, den amerikanska jordobservationssatelliten UARS och den tyska röntgensatelliten ROSAT som föll ner i september och oktober. Vi varnas också för risken att asteroider ska kollidera med jorden, liksom en gång anses ha varit fallet när dinosaurierna dog ut vid Krittidens slut. Men kometer, kan de
vara farliga?
Historiskt verkar kometer ofta ha ansetts förebåda olycka. De dök upp helt oväntat på himlavalvet och betedde sig inte alls på ett sätt som kunde förutses eller förstås. Ännu i början av 1900-talet, när man väntade på återkomsten av Halleys komet, spreds skräcken att blåsyra i kometens svans skulle förgifta jordens atmosfär.
År 1993 gjorde astronomer en sensationell upptäckt. Kometjägarna Caroline och Eugene Shoemaker tillsammans med David Levy upptäckte ett pärlband av kometliknande kroppar i Jupiters närhet. Det visade sig vara fragment av en komet som året innan slitits sönder av starka tidvattenkrafter i Jupiters närhet. Fragmenten var nu på kurs att kollidera med Jupiter i juli 1994. Jag åkte själv till La Palma och observerade denna unika händelse med det svenska solteleskopet på toppen av ön. Teleskopet visade successivt en serie tydliga mörka fläckar när kometfragmenten slog ner. Om solsystemets största planet, med en enormt tjock atmosfär, kunde uppvisa sådana ärr från en komet, vad skulle då inte hända om nedslaget skett på jorden. Men underligt nog kan jag inte minnas att denna spektakulära astronomiska händelse ledde till någon kometskräck eller ens oro bland allmänheten.
Tvärtom har bilden av kometer i vår tid mest varit positiv. De har utmålats som källan till vattnet i våra oceaner, som kan ha kommit till jorden när planeten var ung, genom ett bombardemang av kometer från solsystemets kalla ytterområden. Vi vet att de enorma kometsvansarna utgörs av oerhört tunn gas och små stoftkorn, som i sällsynta fall blir ett spektakulärt skådespel, men som inte utgör någon fara. När Halleys komet återkom 1986 besöktes den bland annat av den europeiska rymdsonden Giotto, som från 60 mils avstånd tog de första närbilderna av en kometkärna. Det var fascinerande bilder som sändes tillbaka av en aktiv kometkärna men någon skräck för dessa isbitar har inte uppstått.
Kan vi då avfärda faran från kometer? Den stora faran ligger nog inte i de småkometer med några kilometers kärna som vi känner väl och som återkommande besöker det inre solsystemet. Istället är frågan vilka kometer som lurar i vårt solsystems utkanter, bortom gränsen för vad som kan upptäckas med dagens teleskop. Nya kometer av detta slag upptäcks normalt inte mer än högst några få år innan de kommer in till jordens närhet, och vi vet inte alls vilka som idag är på väg inåt mot planeterna. Vi kan heller inte utesluta jättekometer på kanske 1000 km storlek, som då och då under solsystemets historia kommer in i det inre planetsystemet och kan ställa till stor förödelse. Det stora flertalet små kometerna rör sig normalt i stabila banor långt bortom planetbanorna, men man tror att främmande stjärnor ibland kommer nära och stör Oorts reservoar av kometer, som då kan skicka skurar av kometer mot planeterna.
