Orionnebulosan - Stefan Nilsson
Orionnebulosan, även kallad M42 eller NGC 1976, är en ljusstark nebulosa i Orions stjärnbild. Nebulosan har en diameter på cirka 24 ljusår och ligger 1 344 ljusår bort från jorden. Det gör den till det närmaste området i Vintergatan där massiv stjärnbildning kan observeras.
Nebulosa kallas ett flera ljusår stort moln av gas och rymdstoft. Emissionsnebulosor är normalt stora formationer som i huvudsak består av joniserad vätgas. Dessa nebulosor är födelseplatsen för nya stjärnor. Unga stjärnor i emissionsnebulosor stimulerar den omkringliggande gasen så att den lyser. Detta gör emissionsnebulosor väldigt lätta att se, oftast har de en rödaktig färg på grund av vätet. Om andra ämnen också existerar kan detta ge upphov till färgsprakande objekt.
Orionnebulosans relativa närhet till jorden har gjort den till ett av de allra mest studerade objekten på stjärnhimlen. Detta har på senare år lett fram till helt nya insikter om hur stjärnor och planetsystem bildas och utvecklas. Man känner för närvarande till cirka 700 stjärnor i Orionnebulosan som är under bildande. Hubbleteleskopet har bland dessa hittat över 150 som omges av en protoplanetär skiva vilken utgör förstadiet till utvecklingen av ett planetsystem. Studierna av detta har gett en klarare bild av hur vår egen sol och jord har kommit till.
Det är relativt lätt att se Orionnebulosan med blotta ögat som den suddiga fläck som utgör mellersta "stjärnan" i Orions svärd. Den hittas enklast genom att utgå från den mellersta stjärnan i Orions bälte och nedanför denna finna de tre ljuspunkter i en lodrät rad som utgör Orions svärd. Den mellersta av dessa är Orionnebulosan. Nebulosan är egentligen bara en liten välupplyst del av ett mycket större gasmolnskomplex som upptar hela Orions stjärnbild.
Orionnebulosan är både en så kallad emissionsnebulosa (den genererar eget ljus) och en reflektionsnebulosa. I den centrala och ljusaste delen av nebulosan kan man även med ett mindre teleskop finna de fyra ljusstarka stjärnor som bildar det så kallade Trapetset. Dessa jättestjärnor är tillsammans med många andra stjärnor i regionen relativt nybildade, troligen bara för 1-3 miljoner år sedan. De producerar väldiga stjärnvindar som skapar chockvågor i det omgivande gasmolnet och blir därmed orsak till att ytterligare stjärnor bildas. Enbart den massivaste av de fyra stjärnorna, Theta Orionis C, genererar en mäktig stjärnvind som är 100 000 gånger starkare än solens. Den ultravioletta strålningen från Trapetsstjärnorna joniserar nebulosans gasmoln vilket ger upphov till molnets rödaktiga färg.
Bildteknisk information
Bilden är tagen i Åhus 2021-02-11. Fotograferat natthimlen ihop med vanliga landskap sedan 2010 men började med astrofoto hösten 2019.
Kamera: Sony A7III med borttaget IR-filter.
Objektiv: Canon EF 300/4L USM (äldre modell)
Filter: CLS-CCD Clip-in filter
Övrigt utrustning: iOptron Skyguider Pro, samt guidekamera som är kopplad till en dator.
Efterbearbetning: AstroPixelProcessor (APP) för stacka bilderna, Startools för att framhäva detaljerna och färgbalans. Slutsteg i Photoshop.
Knappt 30st bilder med 30s exponeringar för att fånga kärnan utan att bränna ut den.
30 st bilder för Orionnebulosan och "The Runnin Man" som är precis ovanför, samma inställningar fast med 2 min slutartid.
25st bilder på 5 min vardera för att registrera och fånga in fotonerna från de kringliggande detaljerna runtom.
Kameran har blivit astromodifierad, IR-filtret på sensorn är borttaget så att sensorn kan registrera mer av de våglängder där H-alpha (Hα) emmiterar sin energi. Det är precis på gränsen där det visuella spektrat slutar och IR börjar. Vanliga kameror är designade att fånga ungefär det som mänskliga ögat uppfattar vår verklighet och då fångar den inte allt av denna röda "färg". Med modifiering så fångar man upp 4-5 gånger fler av dessa fotoner. Det är detta som vi brukar kalla för nebulositet.
Roligast med att fota rymden?
Just djuprymdsfotografering tycker jag själva insamlandet av data (bilder) ihop med att redigera eget material är roligast. Den är en utmaning i alla led. Jag älskar göra det bästa man kan med det man har att tillgå innan man avancerar upp sig.
Tips till andra som vill fota rymden?
Gör så gott ni kan med den utrustning ni har innan man förköper sig. Erfarenhet och kunskap om sin egen utrustning är viktigare än att köpa det senaste eller "bättre" saker. Man kan göra så mycket med så lite och det är det som är charmen.
Hur känns det vara en av vinnarna?
Det är en ära att få vara en av vinnarna i er tävling särskilt med tanke på hur kort tid jag hållit på den djuprymdsfotografering och med den blygsamma utrustningen jag använde. Nu har jag såklart köpt på mig tyngre saker, men jag har lagt ner mycket tid att lära känna vad jag behöver och är rätt säker på att jag kan min utrustning på vad den kan göra och inte göra. Den kommer inte bli ersatt utan den är avsedd att ta med på bilturer till mörkare ställen än min bakgård, medan min tyngre än så länge vara en som bara stannar hemma.