Raketerna som tar oss ut i rymden hero

Raketerna som tar oss ut i rymden

Det krävs enorm kraft för att ta sig från jordens yta hela vägen ut till vad vi kallar rymden. Flera länder runt om i världen har sin egen bärraket och i det europeiska samarbetet har vi inte mindre än fyra. Vilka är några av världens mest använda rakettyper och vad skiljer dem åt? Nedan följer en liten redovisning.
Jämförelser av raketer
Ian Whittaker/NASA/SpaceX
Publicerad
2021-04-09
Dela artikel:

Var luftrummet tar slut och rymden tar vid är internationellt erkänt till 100 kilometer ovanför jordens yta. Det finns ingen enkel gräns mellan luftrummet och rymden eftersom det inte är så att atmosfären plötsligt bara försvinner. Det är snarare så att den gradvis tunnas ut upp till en höjd av ungefär 950 kilometer innan man kan säga att man befinner sig i ett vakuum.

För att ta sig ut i rymden behöver man först och främst slita sig loss från jordens gravitation. Vill man sedan hamna i omloppsbana måste man dessutom ta sig upp i en enorm hastighet för att inte falla tillbaka ner till jorden igen. Ett minimum för att en raket ska ta sig ut i rymden är en hastighet av cirka 28 000 kilometer i timmen och sedan bestäms hastigheten farkosten måste hålla i omloppsbana, för att inte falla tillbaka, av höjden på banan. Ju närmare jorden desto snabbare måste man färdas. Den internationella rymdstationen har en hastighet av 27 600 kilometer i timmen på en höjd av ungefär 400 kilometer. Det gör att den kan ta sig ett varv runt jorden på 90 minuter.

För att skapa den enorma lyftkraft som krävs för att ta en besättning eller en satellit ut i omloppsbana används en bärraket. Ju tyngre last, desto större raket behövs och därigenom också mängd bränsle. Världens mest frekvent använda rakettyp är den ryska Soyuz-raketen. Den första modellen av Soyuz lanserades redan 1966 och den nuvarande (Soyuz-2) har flugit sedan 2006. Raketen har en kapacitet att lyfta lite drygt åtta ton till låg omloppsbana, det vill säga den höjd som rymdstationen befinner sig på. Den är 46,3 meter hög och har en massa på 312 000 kilogram. Sedan rymdfärjornas sista flygning 2011 har samtliga astronauter flugit med denna raket, fram till förra året då det amerikanska företaget SpaceX gjorde sin första bemannade flygning med sin Dragon-kapsel ombord på bärraketen Falcon 9.

Till skillnad från Soyuz är Falcon 9 designad för att åter landa på jorden efter en flygning där den kan rekonditioneras och flygas igen. Sedan 2010 har Falcon 9 totalt flugit 116 gånger och 114 av dessa lyckades raketen landa på jorden igen. Rekordet för en enskild Falcon 9 raket är åtta flygningar och nio landningar. Falcon 9 kan lyfta 13 ton till låg omloppsbana är 70 meter hög (den första delen av raketen som landar är 47,7 meter hög) och har en massa på 549 054 kilogram.

Den europeiska rymdorganisationen ESA använder sig utav sammanlagt fyra olika raketmodeller. Dessa är Ariane 5, Vega, Vega-C och en specialversion av den ryska Soyuz. Ariane 6 är under utveckling och beräknas göra sin första flygning år 2022.

Ariane 5 är Europas just nu kraftigaste raket. Den klarar av att lyfta över 20 ton till låg omloppsbana, är 52 meter hög och har en massa på 777 000 kilogram. Ariane 5 drivs av företaget Arianespace för ESA. Raketen sänd upp från den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana och rakettypen har idag flugit sammanlagt 109 gånger i flera olika versioner.

Genom Sveriges medlemskap i ESA har vi varit delaktiga i utvecklingen av Ariane-raketerna. Företaget RUAG Space i Göteborg har levererat samtliga styrdatorer till Ariane-raketerna hittills och GKN Aerospace Sweden har ansvaret för den tekniska utvecklingen samt tillverkningen av det komplicerade utloppsmunstycket och de båda avancerade motorturbinerna i Ariane 5.

NASA har efter rymdfärjorna använt sig av flera olika typer av raketer för att sända last ut i rymden. Den ryska Soyuz-raketen för astronauter och framförallt rakettyperna Atlas V, Delta IV och Falcon 9. Den kraftfullaste raketen som finns i nuläget är Falcon Heavy som i princip består av tre specialbyggda Falcon 9-raketer som tillsammans har en kapacitet att lyfta drygt 63 ton till låg omloppsbana.

Framtidens raketer är betydligt mer kraftfulla än dagens. NASA:s Space Launch System (SLS), som just nu utvecklas inom månprojektet Artemis, kommer stå 111 meter över marken och ha en lyftkapacitet på uppemot 130 ton till låg omloppsbana. Huvudkonkurrenten till SLS är SpaceX kommande Starship – 120 meter hög med en lyftkapacitet liknande SLS. Både SLS och Starship är i slutskedet av sin utvecklingsprocess och beräknas flyga inom kort.

Första flygningen med Falcon Heavy den 6 februari 2018

WebDewey-kategori
×

WebDewey är ett lexikaliskt beskrivande vokabulär, som klassificerar materialet på ett strukturerat sätt. Varje term har ett internationellt gångbart webdewey-nummer och ett svensk termnamn. Läs mer om svenska WebDewey hos Kungliga Biblioteket.

Rymdbloggen