Inte bara gröna gubbar

Illustration av Moa Modén

Du kanske känner igen delar av texten?
I ett samarbete mellan Arla och Rymdstyrelsen hösten 2006 trycktes sex texter med olika rymdteman på Arlas mjölkpaket. "Inte bara gröna gubbar" är en av dessa texter.

Synen på liv i rymden

Människan har säkert alltid funderat kring livet på avlägsna och främmande platser. Alla forntida och medeltida historier om troll, enhörningar, cykloper, och dylikt var säkert länge representativa för funderingarna kring hur livet kunde te sig på främmande platser och främmande kontinenter. När man började få klart för sig att vandringstjärnorna (planeterna) var främmande världar så blev de i föreställningsvärlden ofta befolkade av liknande fantasifulla varelser.

Tekniska framsteg gav successivt ökade möjligheter att finna ljussvagare objekt, t.ex. månar kring främmande planeter. Många gjorde också stora ansträngningar för att avbilda planeternas ytor. Mest känd är amerikanen Percival Lowell, som från 1894 byggde upp ett utmärkt observatorium i Flaggstaff, Arizona, för ändamålet. Femton år ägnade han åt tålamodskrävande observationer av främst Mars. På grund av luftoron (”seeing”) blir bilden av främmande planeter suddig, fladdrande, och endast under korta ögonblick framträder mer detaljer. Fototekniken var därför inte till mycket hjälp, utan man var förlitat till ögat och det blev mer ett hantverk än en exakt vetenskap.

Blindspår

Percival Lowell publicerade teckningar av Mars yta med raka kanaler och oaser, som växlade med årstiderna. Han ansåg att kanalerna skapats av intelligenta varelser som tvingades hushålla med vattnet på en ökenplanet.

Medan 1900-talet fortskred utan att andra astronomer på ett övertygande sätt kunde reproducera Lowells observationer av Mars, så blev det allt mer klart för flertalet skeptiska forskare att Lowell varit inne på ett blindspår. Men tekniken gav inga möjligheter att motsäga Lowells bild med en annan sanning. Resultatet blev istället att avbildning av planeternas ytor och tal om liv i rymden blev förknippat med ovetenskap, till skillnad från astrofysikens stora framsteg med spektrala undersökningar av främmande stjärnors beståndsdelar och egenskaper.  

Allt fler mätningar

En riktig kalldusch fick idéerna om liv på Mars när den amerikanska rymdsonden Mariner 4 i juli 1965 passerade förbi Mars och tog de första närbilderna av ytan. Dessa uppvisade ett månliknande kraterlandskap. Lufttrycket på Mars visade sig vara mindre än en hundradel av jordens och dagstemperaturen uppskattades till storleksordningen 100 grader under fryspunkten. Mars verkade inte bara vara biologiskt död, utan också en ganska tråkig kusin till månen.
 Den första närbilden av Mars tagen av Mariner 4. Den 151 km i diameter stora kratern med samma namn som rymdsonden, Mariner 4.
Trots detta bottennapp utgjorde de första rymdsonderna början på något nytt. Äntligen hade forskarna detaljerade data om främmande planer och planetologin som vetenskap föddes. Geologer och atmosfärsforskare fick med nya rymdsonder allt fler bilder och andra mätningar att forma nya teorier kring. Dessa visade också att Mars är en långt mer varierad planet än vad Mariner 4 visat, med enorma vulkaner och rester efter urtida flöden.

Andra intressanta platser ur biologisk synvinkel identifierades också med rymdsonder till mer avlägsna mål. Jupiters måne Europa anses ha en global ocean under ett tjock istäcke. Nyligen har en spännande värld med tidvis flytande kolväten öppnat sig under molntäcket på Titan, Saturnus största måne.

Djupt ner i jordens inre

Parallellt med denna utveckling har under de senaste decennierna forskningen ständigt tänjt gränserna för vilka livsmiljöer jordiskt liv kan anpassa sig till. Tidigare sades +80° Celsius vara tillräckligt för att döda alla livsformer, medan vi nu vet att termofila organismer frodas vid heta djuphavskällor med vattentemperaturer långt över +100° Celsius. Liv har hittats i de torraste dalgångar på Antarktis och forskarna har fått klart för sig att en helt ny biosfär av organismer döljer sig i grundvattensprickor på flera kilometers djup.
Det sista är speciellt intressant eftersom förhållandena djupt ner i jordens skorpa inte bör skilja sig alltför mycket från de djupt under Mars yta. Astrobiologin idag är också i hög grad inriktad på livets uppkomst på jorden och livsmöjligheterna i rymden för liv baserat på liknande kemiska principer som livet på jorden, medan exotiska alternativ som kiselbaserat liv kommit i skymundan.

Unik sol?

Under 1990-talet fick vi äntligen svar på den urgamla frågan om planeter är vanliga kring främmande stjärnor eller om solen är unik att ha många svala följeslagare. Forskarna har funnit förvånansvärt många jättestjärnor i banor nära sina solar, i kontrast till vårt solsystem där jätteplaneterna håller hus långt från solen. Tekniken som används för att detektera dessa exoplaneter bygger dock på de gravitationella störningar som planeterna ger på moderstjärnans bana genom rymden, vilket ger störst utslag just för stora planeter nära sin sol.

Vi vet därför ännu inte om jordliknande planeter och planetsystem liknande vårt eget är vanliga i rymden, men det vore förvånande om så inte vore fallet. Mycket teknikutveckling behövs för att ta nästa stora steg, att kunna beskriva egenskaperna hos jordlika exoplaneter och försöka finna indicer i deras atmosfärer på förekomsten av liv. ESA:s Darwin-projekt syftar till att göra detta möjligt, men detta ligger fortfarande bara på ett tidigt planeringsstadium.
 

Senast uppdaterad: 12 oktober 2017